En annorlunda farsdag

Idag har det varit farsdag. Men den har inte varit så som jag är van vid. Det har varit en rätt jobbig dag, fast trevlig också. Men det är klart att första farsdagen utan sin pappa inte känns normal. Vi hade i alla fall middag med dem som vi brukar, utom pappa... Jag har funderat på den här dagen rätt länge och mått ganska dåligt och funderat mycket på hur det kommer att vara. Men jag har inte fått det sagt till någon, inte till igår kväll/ natt. Då fick jag det sagt till Juntti att jag nog är ganska rädd för den här dagen. Och sedan kom tårarna. De bokstavligen sprutade väldigt väldigt länge, medan han bara höll om mig. Han sade bara några enstaka ord och det hjälpte, och det behövdes inte mer än det. Jag tror att det beror mycket på att jag fick gråta ut så mycket då att jag klarade det så bra. Och han är nog fin min kille och stöder mig så himla mycket. Saknaden är fortfarande stor trots att det nästan gått 10 månader. 10 månader är en väldigt liten tid då något sådant händer. Och jag har inte på de 10 månaderna berättat det i bloggen. De flesta har ändå vetat. Men bland annat min syster har skrivit på sin blogg och jag tror att jag nu är klar för att skriva det jag också. 

Och så fick alla tända ett var sitt ljus, så fint. Saknar och älskar!

<3 : Madde