Mitt sommarjobb

Nu har jag börjat landa i semestermode här på den bästa ön som finns. Är på Åland fram tills fredagen och ensam med Vili de sista dagarna. Men tänkte att nu då jag börjat sova länge om morgnarna och kan göra vad jag vill under dagarna kanske det är dags att titta tillbaka på de två månaderna jag jobbade på lokaltidningen Västra Nyland den här sommaren. Jag gjorde ju min praktik där för två år sedan, förra sommaren jobbade jag inte med någonting journalistiskt, och jag måste säga att det är nog tur att jag märkte hur mycket jag utvecklas i mitt journalistiska arbete på två år.

Jag har uppskattat jobbet lika mycket nu som då, nej faktiskt lite mera nu till och med. Jag har fått reda upp brottsstatistik och försöka få ihop en vettig text om det. Jag fick tillbringa en hel dag på hopptävlingarna Seahorse Week och skriva en stor sportartikel om det. Jag fick testa en ny naturstig som var så vacker att jag blev sugen på att tillsammans med någon god kompis övernatta i den lilla stugan högst upp på berget. Den och Seahorse Week har nog varit mina favoritartiklar att skriva. Men jag gillade sist och slutligen även att skriva om seglingstävlingen Hangöregattan trots att jag inte alls var så taggad på att rapportera därifrån då jag fick uppdraget. Och jag har lärt mig det mesta om järnvägsbron i Karis efter hela tre artiklar om den på två månader.

Den största skillnaden mot för två år sedan märker jag uppdragen som handlade om att åka till något evenemang för att göra grej. För två år sedan fasade jag, gjorde inte riktigt någon bra grej och hittade inte riktigt någon som med glädje ville ställa upp på intervju. Jag vet inte vad som hänt men i år har det inte varit något problem med intervjuobjekt, kan ungefär räkna de nej jag fått då jag gått fram till folk på en hand. Kanske det beror på att jag blivit mer självsäker och frågar mer rakt på och inte försiktigt smyger mig fram och frågar om det på något sätt möjligtvis kanske skulle gå att få fråga några frågor till tidningen. Jag fasade lite för de här uppdragen till att börja med, men då jag på Barösundsdagen, Fiskars- och Billnäs antikdagar märkte att det går bra och är roliga uppdrag och dessutom blev artiklar jag är riktigt nöjd över. Så även Ingå antikdagar och Barnens dag i Barösund gick av bara farten av att gå omkring och leta upp passliga människor att tala med.

Jag har även utvecklats i min fotografering och insett hur stor skillnad kameran har, har fått knäppa riktigt bra bilder med min 30D som verkligen blivit min kompis. Har till och med fått ha den stora omslagsbilden i en tidning. Har även lärt mig att jobba bättre med en fotograf på uppdragen, vilket är nästan lika nyttigt som att kunna fotografera själva.

Har ni några frågor angående mitt sommarjobb eller någontign som berör det här i allmänhet? Lämna dem i kommentarerna så tar jag upp dem i ett senare inlägg!
 <3 : Madde

B

Jag har ju faktiskt inte skrivit så mycket om Baba alls, det vill säga hästen jag hyr. Till stor det beror det på att jag inte haft bilder. Men nu, till min instagramvecka på This is Svenskfinland så måste jag ta lite bilder, så då tycker jag att jag kan visa upp dem här också. Den här leriga tjejen har jag faktiskt lärt mig att gilla, vi hade en vääääldigt lång fight (jag kunde inte galoppera henne i fyra månader) men så vann jag och nu är vi nästan vänner ibland. Jag har lärt mig massor och visst känns det fantastiskt när hon tar hjälperna och gör som jag vill, samarbetar med mig.

Bland det bästa jag har lärt mig är att jag inte är rädd för hennes bockar. Hon bockade massor med mig i början, först tyckte jag det var lite skojigt och så där, men så då hon verkligen började protestera och få mig ur sadeln ledde det till at jag faktiskt blev ganska rädd att galoppera henne. Det har krävts väldigt mycket av mig att erkänna att jag var rädd. Och jag försökte ju att inte vara rädd, för jag vet att det förvärrar situationen massor om hon känner att jag är rädd och nervös. Men känslan av att nu kunna erkänna att ja jag var rädd, och det är helt okej och naturligt att jag var det. Och känslan av att nu känna att om hon försöker bocka eller bockar då ryter jag till henne lite och kanske knäpper till med spö och då jag inte ger henne några val blir det inte mer än möjligtvis den där ena bocken för hon har godkänt mig och jag har blivit tuffare.

Sötisen

Och så en bild där jag ryktat bort all lera.

<3 : Madde

Cirkusbalar?

Ni vet alla de där stora ensilagebalarna som ligger runt omkring på åkrarna mot slutet på sommaren? De där som vanligtvis ser ut som stora vita dinosaurieägg. Kan någon säga mig om det har blivit någon modegrej bland bönderna att ha dem i olika färgers plast? I år har jag sett både vita och blåa, men det är kanske helt naturligt eftersom det förra året gjordes balar i formationer av Finlands flagga inför Finland 100 år, så det har väl blivit över av också den blåa plasten. Men så har jag även sett gula i år, funderade om det är som försöket med de spygröna för något år sedan som bättre skulle smälta in i miljön. Men det mest tokiga var nog de randiga balarna jag såg. Alltså mörk- och ljusblå randiga balar, så att de ser ut som något slags cirkustält. Det känns bara ganska jobbigt att paketera balarna så att det blir så. Kan ännu förstå enfärgade, som det till exempel fanns rosa balar något år sedan för att stöda rosa bandet kampanjen. Men varför finns det av dessa cirkusbalar? Någon som vet?

<3 : Madde

S H W 2 0 1 8

Årets Seahorse Week hopptävlinger är ju ännu i full gång. Jag fick vara på plats hela onsdagen från jobbet då jag gjorde artikel om tävlingarna. På torsdag kväll hann jag se den sista klassen och på fredag morgon en klass innan jag åkte iväg. Såg alltså inte så mycket av tävlingarna, och fotograferade ännu mindre (på torsdagen var fotografen med så behövde bara skriva). Men tänkte i alla fall visa några bilder från årets tävlingar. Det är nog den bästa tiden i Hangö då man vaknar klockan fem på natten och känner att det luktar häst ända till ens säg, och två timmar senare när väckarklockan ringer är det första man hör en häst som gnäggar efter sin frukost. Ja så är det att bo intill tävlingarna.

En söt brun ponny med vit man och svans.

<3 : Madde

Om dagen då jag ringde 112 första gången

Jag är på väg till Åland, för nu är jag äntligen ledig. Någon timme kvar till paradiset på jorden. Resan har gått bra för min del, men har fått göra någonting jag aldrig gjort tidigare, nämligen ringt nödnumret 112. Det är inte fullt så dramatiskt som det låter, men samtidigt är anledningen att jag tvingades göra det så jävla idiotisk. Jag kom i god tid, ungefär en timme före avfart till hamnen därifrån jag skulle ta färjan. Tog kameran och tänkte ta några bilder. Gick förbi en parkerad bil, som jag trodde var tom. Plötsligt blev jag så skrämd eftersom det fanns en hund inne i bilen som började tokskälla på mig.

När chocken lagt sig började jag fundera lite, jag såg inte en människa runt omkring och jag tänkte på de gånger jag tvingats vänta i en färjkö samma dag i bara några minuter. Det gick inte att vara i bilen då den var avstängd, jag måste veva ned rutorna och även då var det väldigt väldigt varmt. Det var ju över 30 grader utomhus. Så undrade hur länge hunden hade varit där och så vidare, bestämde mig att om den fortfarande sitter där ensam då jag kommer tillbaka från min lilla fotopromenad måste jag göra någonting. Gick av och an några gånger och då det gått över 20 minuter tänkte jag att nu går det här inte, vem vet hur länge hunden suttit där innan jag såg den och den hade redan suttit alldeles för länge som jag sett. Funderade lite vad jag skulle göra, men tänkte att jag ringer till djurskyddet, de kan säkert hjälpa mig i vad jag kan och ska göra.

Så jag ringde dit tio minuter innan de stängde och hon sade att det lönar sig att ringa till nödcentralen, jag dubbelkollade att man får ringa för en sådan här sak och hon sade att självklart. Så knäppte jag in 112 i telefonen, de svarade direkt på nödcentralen och jag förklarade situationen. De ställde några frågor och sade att de ska försöka få tag på ägaren eller skicka gränsbevakningen dit. Jag blev riktigt bra bemött, de tog mig på allvar och tyckte att det var bra att jag ringde. De tackade mig och så, så jag hade inte alls behövt känna mig osäker på om det var ett tillräckligt akut fall för att ringa nödnumret. Kunde själv inte bli på plats eftersom min färja for men jag hoppas att det löste sig och hunden kom ur den varma bilen.

Ju mer jag tänker på det desto mera paff och desto argare blir jag. Alltså seriöst, vilken idiot lämnar hunden i bilen, speciellt en dag då temperaturen är runt 32 grader? Det är ju en sak som alla vet, det blir för varmt i bilen på väldigt kort tid. Och en hund kan inte svettas som människor och därför inte reglera sin kroppsvärme på samma sätt som människor. Så om vi människor får för varmt i en avstängd bil, hur ska då en hund klara sig. Och det hjälper inte att ställa bilen i skuggan eller veva ner rutorna två centimeter, som var fallet här. Jag förstår inte vad som gör att man lämnar sig hund så, är inte din hund din bästa vän som du vill skydda från alla skador? Jag har lite suckat då det vecka efter vecka står i tidningarna "lämna inte hunden i bilen" för det känns som en sådan självklarhet. Men tydligen inte. Så skärp er! Vid sådana här temperaturer kan man inte lämna hunden ensam i bilen ens någon minut, och den här hunden satt som sagt där över en halv timme. Inte okej!

Vili som äter sin mat frusen för att hållas lite svalare, det är ju jobbigt för hundarna bara i den normala luften då det är så här varmt.

<3 : Madde

Wild life next door

Du kan i princip inte köra ner till Porkala, speciellt inte kvällstid utan att se minst några hjortar, rådjur eller andra vilda djur.Jag har många gånger försökt få dem på bild, men har alltid haft kameran i bakluckan eller annars otillgänglig. Och de gånger jag tänkt sätta mig för att vänta på djuren och fota dem har de aldrig kommit tillräckligt nära. Men så på lördag kväll såg jag dock några som vanligt då jag körde in på vår sandväg och råkade ha kameran på framsätet. Snabbt stängde jag musiken och fiskade upp kameran. Och jag måste säga att jag är riktigt nöjd, det är första gången jag faktiskt upplever att jag lyckats ta hyfsade bilder på dessa vilda djur. Så vackra och så fina.

Den första jag såg var den här hjortkalven, en riktig bambi som ännu hade antydan till vita prickarna kvar. Den hade en tvilling som gömde sig bakom stenen. Hann inte byta till zoomobjektivet utan fick fota några bilder med 50mm och fick därför inte extrema närbilder trots att den var ungefär 10 meter bort. Den stirrade länge på mig men när jag sedan smidigt försökte byta objektiv skuttade den och tvillingen iväg till deras mamma.

På nästa åker stod sedan en hel flock, tror där var 6 stycken hjortar. Den här med största hornen, och kollade genast in mig då jag kom rullande. Det här är nog min favoritbild av dem jag tog, men på alla syns det ju att gräset är högt och skymmer men det kan man inte riktigt någonting åt.

Herr och fru hjort

Jag är faktiskt riktigt löjligt glad över att jag lyckats knäppa dessa bilder.
<3 : Madde

Room

Jag har precis läst klart min 22dra bok för i år. Boken "Room" av Emma Donoghue som är inspirerad av Frizl fallet. Det går inte att säga att den är baserad på fallet eftersom det handlar om en kvinna som lever instängd i ett rum av en för henne helt okänd man som i princip varje kväll kommer in i rummet för att våldta henne. Det leder ju till att hon fått en son, och boken börjar då sonen fyller fem år.

Det är ju fruktansvärda berättelser och jag måste säga att när jag vaktade Vili ensam i ett stort gammalt hus klarade jag inte av att läsa boken. Eller jag läste den en kväll och sov sedan under fyra timmar den natten för att jag tyckte att jag hela tiden hörde steg på övre våningen. Men även om den är ganska ryslig och så är den alldeles sjukt bra! Speciellt första halvan. I mitten är det riktigt spännande och då läste jag 150 sidor under en kväll och kunde bara inte sluta. Vill inte berätta allt för mycket men jag tycker nog att så gott som alla kan läsa den.

Den är inte skrämmande på det sättet att jag inte kan sova på flera månader, det är ju ingen deckare. Problemet var kanske att jag började tänka för mycket och även googla på Frizl fallet och då blev det liksom ännu läskigare. Men sådana här böcker kan man ju alltid läsa dagtid, eller om man inte är ensam. Enda minuset är, och därför gav jag bara 4/5 på Goodreads, att klimax i boken kommer lite för snabbt, man har nästan halva boken kvar när det mest spännande är över. "Slutet" är liksom väldigt långt, ni vet det finns alltid en slutdel i en bok där saker sammanfattas och så vidare. Även om slutet i den här boken är viktig och jag förstår varför det fått så mycket plats skulle jag ändå kanske har kortat ner det.

Men Donoghue har verkligen lyckats fånga hur allting ser ut och känns genom den lilla killen Jack, för boken berättas ur hans synvinkel. Så ja, jag rekommenderar boken men om ni tycker psykfall är obehagliga, välj var och när ni läser.

Förstår inte riktigt varför den heter "Room" också på svenska då den på andra språk är översatt till ordet för rum på det språket. Finns dock en annan svensk version som heter "Inlåsta".

<3 : Madde

Cava & Bella

Publicerade ju förra veckan ett inlägg om japanska spetsvalparna, och nämnde att jag samtidigt även vaktade två stycken shetland sheepdogs, alltså sheltien som bodde tillsammans med dem. Sammanlagt alltså tre vuxna hundar och fyra valpar. Så för att det inte skulle bli för mycket bilder i ett inlägg delade jag upp det i två och visar bilderna på sheltiena i det här inlägget. Är faktiskt mer nöjd med de här bilderna än valpbilderna, jädrans vad svårt det var att fotografera så vita hundar.

Det var alltså Cava, en svart liten söt sheltietik.

Och hennes dotter Bella som har en fin grå färg. Dessa två var väldigt fästa vid varandra och tillsammans så gott som hela tiden.

Det är ju en väldigt vacker och fotogenisk ras så har gärna sådana framför kameran flera gånger.

Så söta tjejer

Man kunde kasta leksaker till dem hur många gånger som helst och de tröttnade aldrig, sprang efter och hämtade tillbaka leksamen och uppmanade om att man skulle kasta igen. Och igen.

Vill här påpeka, vet inte om någon tänk på det men insåg nu själv att det kanske verkar som att jag fotograferar väldigt mycket då jag jobbar med hundar. Och visst jag fotograferar en del, men en väldigt väldigt liten del av själva skötseln, att sköta om hundarna går före allt annat då jag jobbar med dem, sedan kan jag tänka på att eventuellt ta lite bilder. Men ni förstår ju att det är ett tacksamt fotoobjekt och djur är det bästa att fotografera enligt mig.
<3 : Madde

Allt jag önskade

Jag tror att jag har kommit fram till att jag nu läst alla utom en av Lucy Dillons böcker. Varför älskar jag dem så mycket? Hon skriver om helt vanliga människor, med vanliga problem, hennes böcker är enkla att läs, lite sorgliga men ändå fina och slutar bra. Och ja så ska vi ju inte glömma det där med hundar, hon har alltid med hundar i sina böcker. Inte kanske som huvudroll men de har alltid en betydelse och jag tycker hon får fram så otroligt bra hur mycket en hund verkligen kan göra och hjälpa i en svår situation. Och så gillar jag faktiskt också att även om berättelserna är helt olika så dyker det ofta upp karaktärer från de andra böckerna.

Nu har jag då läst hennes bok "Allt jag önskade" som handlar om en skilsmässa. Det är ett par som är föräldrar till två små barn och den yngre blir djupt traumatiserad av händelserna. Hon slutar prata i princip helt och ingen anpassar sig speciellt bra till den nya familjekonstellationen. Det blir till slut barnens fasters mopsar som är en stor hjälp på vägen till lösningen. En ganska sorglig berättelse men samtidigt mysig och skön att läsa. Skulle inte säga att det är Dillons bästa, men definitivt läsvärd!

Den enda boken jag inte hr läst av henne är "Tango för vilsna själar". Den är jag faktiskt lite misstänksam mot, eftersom den inte har någon hund på omslaget och det inte heller nämns någonting om en hund på baksidan. Måste kanske läsa den bara för att ta reda på om hon verkligen gjort någonting så radikalt som skrivit en bok utan en hund. Har ni läst den? Är den bra och innehåller den en hund?

Gillar även lite att jag har svårt att se vad omslaget föreställer innan jag läst boken. Efteråt är det sedan så självklart.

<3 : Madde

Störigt #12

Man märker att nya störiga saker inte dyker upp på listan i lika frekvent takt men återigen har det samlats några punkter jag tänkte dela med mig av, så kan vi störas tillsammans.

• Stående bilder som omslagsbild på Facebook. Alltså jag förstår helt enkelt inte det här, man ser ju ganska klart och tydligt att formatet uppe på ens Facebookprofil är avlångt och att det inte ens räcker med en vanlig liggande bild, eller hela den kan omöjligt synas. Så vad tänker man då om man lägger en stående bild där, och så syns en liten del av bilden som oftast inte blir bra på något sätt, och allra minst visuellt. Och man lägger väl ändå upp en bild där just för att det ska vara visuellt fint på en profil? Eller roligt eller någonting, men då vill man väl ändå se bilden. Förstår inte alls och mitt visuella öga störs väldigt mycket.
• Geo blockers. Jag förstår inte grejen med att vissa streamingtjänster har en massa program som sedan bara går att se i det egna landet. Vad är poängen egentligen? Är det inte bättre med ännu mera visningar, speciellt om det är en tjänst som lever på reklam, då får deras reklam ännu mera visningar. Och det värsta är då en tjänst har köpt in program från ett annat land och sedan visar bara i egna landet, det går också över mitt förstånd. Men jag har löst det nu eftersom jag blev så störd...
• Thumbnails på Instagramvideor som inte har någonting att göra med själv videon. Ni vet då ni scrollar i flödet, ser en video som visar en bild på någon rolig DIY men då du klickar upp den handlar videon i stället om någon som åker skateboard. Jag vet att det är ett marknadsföringstrick men ändå så konstigt, ha ändå någonting som har med videon att göra liksom...
• Folk som vet allt om allt. Alltså finns det något mer störande än människor som alltid ska tala om hur saker är på riktigt och hur någonting verkligen fungerar. För oftast har dessa människor inte ens koll på grejen och säger alldeles fel. Och de börjar käfta emot någon som har expertis inom området och förklara att hens expertis är alldeles fel. Personen vet bättre än läkare hur man opererar och bättre än yrkesfiskaren var fisken verkligen finns och hur man lägger nät. Alltså jag får sådant fel och förstår inte alls det här behovet. Sluta käfta emot, ingen kan veta bäst om allting.
• Att det verkar vara ett så stort problem för så många människor att ta sig utanför huvudstadsregionen och att det finns så många som verkligen tycker att det inte finns något liv utanför det. Fy fan vad störd jag kan bli, allvarligt talat vidga era vyer, ha inte så jäkla mycket fördomar och tro inte att ni är bättre än alla andra. Det tar oftast inte speciellt länge att ta sig någonstans, ofta åker man betydligt längre tid inom Helsingfors för att all trafik där går så långsamt. Och människorna utanför Ring III är också trevliga och fina människor och det finns alldeles underbara ställen utanför den där bubblan. Man behöver inte vara så nedvärderande mot allt som inte är innerstan.

Så säger jag inte att man behöver åka lika många gånger mellan Helsingfors och Västnyland som jag har gjort i sommar, men i alla fall.

Ganska många saker i dag som jag inte förstår, och därför stör mig mycket. bra att avreagera sig. Håller ni med om någon punkt eller är ni av en helt annan åsikt? Vad stör ni er på just nu?

<3 : Madde

Fluffy puppies

Under veckoslutet fick jag sköta om ett helt gäng hundar. Det största ansvaret var nog att den ena hunden, en japansk spets Ciri hade fyra valpar som var drygt fem veckor gamla. Ett stort ansvar, en del jobb men så underbart. Tänkte flera gånger under dygnet jag var där att shit vad jag älskar att kunna jobba med sådant här. Det är en alldeles fantastisk möjlighet och jag är evigt tacksam. Samtidigt förstår jag att det här inte alls är ett jobb för alla, man fattar inte alltid riktigt hur stort ansvaret verkligen är att ta hand om någon annans hundar och allt det där. Men det här är inte ett inlägg om att jobba med hundar utan om valparna. Så ett bildbomb var så goda.

Kullen bestod av en tik och tre hanar, de vad en D-kull där tiken hette Didi och hanarna Diego, Dino och Kaapo som egentligen hette Dacapo. Och nej jag kände inte igen den.

Mycket bus och bit och sedan mycket mycket sömn.

De var bara små lurvbollar och såg ut som små isbjörnar nästan.

Mamman Ciri var riktigt fin, öronen på valparna kommer att höjas så att de får uppstående öron som vuxna.

Valpar tycks alltid hitta kottar och älska kottar.

Ciri var en väldigt duktig och ansvarsfull mamma, speciellt ute hade hon full koll hela tiden och sprang efter valparna. Dock märktes det att de så småningom börjar vara redo att lämna henne för hemskt långa stunder fick de inte dia längre.

En liten paus med mjukisdjuret

Innan man igen orkar fightas med sina syskon

Till flocken hörde även två sheltien, men tänkte visa bilderna på dem i ett annat inlägg.

Valpar är det sötaste som finns i världen.

<3 : Madde