Tvivlar på henne...

Denna vecka red jag på tisdagen i stället för torsdagen, på grund av radiomagasinets genrep kommer att dra ut på tiden har jag på känn. Jag kom till stallet för att träffa en sur Patsy, för första gånge på nästan ett år försökte hon skrämmas med att lägga öronen bakåt och bita i luften. Hon gillar aldrig sällskap men det är länge sedan hon hållit på så här, som hon gjorde mycket då jag började rida henne. Lektionen var inte heller något vidare, jäkligt spänd ponny som det var en utmaning att få att gå på spåret i trav och galopp. Flera gånger bara kastade hon iväg sig, det kändes inte kul och jag funderade faktiskt om det skulle bli dagen då jag flyger av henne första gången. För det har jag faktiskt aldrig gjort, trots att hon skuttat om kring som en idiot och stuckit flertal gånger. Men jag antar att det också stärker mig som ryttare att jag lärt mig att sitta där trots dessa hopp.

Men jag har allvarligt börjat tvivla på om det här är rätt, om jag verkligen orkar fortsätta jobba med henne. Under vintern har allting nästan blivit värre och värre för varje vecka. Hon är ännu mera rädd, rädd för ridläraren, folk på läktare, andra hästar, rockar.... Allt du kan tänka dig. Och det gör det väldigt jobbigt, för även om hon går fint ett halvt varv försvinner hon helt och jag tappar henne varje gång vi kommer till det stället hon är rädd för, som oftast är hörnet där ridläraren sitter eller läktaren. Och samtidigt som det stör mig mycket gör det så ont i mig, det är så tydligt att hon inte har det så bra, hon har inte så mycket livslust och det känns som att hon helst skulle stå ensam i ett hörn, inte träff människor eller andra hästar. Och jag har ju verkligen tagit denna lilla häst till mitt hjärta, jag som inte brukar fastna för ston. Jag vet faktiskt inte, man jag har väl lite tänkt att jag rider henne den här våren för sedan ska jag nog sluta rida här då jag åker till Sverige och sedan får vi se efter det vilka hästar som kommer att finnas i mitt liv.

Hon är väldigt speciell och emellanåt så fin och härlig, men samtidigt har hon antagligen så hemska trauman att hon inte riktigt fungerar som hon ska. Men hon är ändå lilla hästen i hörnboxen som trots sin asociala personlighet lyckats charma mig.

<3 : Madde

Studiogäst bokad och manuset börjar lika ett manus

I dag då jag kom till skolan, en timme senare än de andra på grund av en föreläsning möttes jag av ett frustrerat radiogäng. Inte en enda psykolog ville ställa upp, och vi som trodde att det var ormen som skulle bli ett problem att hitta. Vår räddning blev till slut en psykolog som egentligen måste vara hemma med sina barn. Han kommer på de villkoren att han kan ha med sig barnen och att han när som helst om barnen behöver honom kan avbryta och gå ur sändning. Det blir ju ett till spänningsmoment men vi ska nog fixa det. Han är en bra person och jag tror att han kommer att ge oss bra svar.

Då det var avklarat kunde vi sedan helhjärtat börja fixa på manuset, och vi kom egentligen så långt vi kunde. Reportrarna har även varit duktiga och alla inslag är nästan färdiga, eller två är helt färdiga och två måste ännu justeras lite. Men jag tror inte det kommer att vara några som helst problem att hinna bli klara i tid. Och med en hemsida där man kan se hur länge en text ungefär tar att läsa har vi redan ganska bra hum om längden på våra speakar. I morgon ska vi timea allt noggrant och på eftermiddagen blir det genrep. Snart är det sändning. Taggad men nervös, har ju inte glömt kungspytonen Killer som kommer att dyka upp där. Men det här var nu bara en snabb update för nu måste jag tyvärr fortsätta med en hemuppgift i forskningsmetodik, mest så att jag inte ska behöva göra den i morgon kväll då mamma och Igo har kommit hem eller på fredag då det är deadline och jag ska vara med Joanthan. Då passar den här ensamma kvällen bättre tycker jag.

Så här blev förresten får radiobild, är faktiskt riktigt nöjd med den!

<3 : Madde

Smocka är igång

Redan i två veckor har vår årliga övningsredaktion Smocka publicerat fantastiskt material i tidning, radio och på webben. Denna vecka är det min tur att producera material. Jag ska vara studiovärd i fredagens magasinsändning. I dag började då arbetet, vi hade ett möte och diskuterade vad vi vill ha i sändningen, och ganska snabbt kom vi fram till ett fyrdelat upplägg. Vi börjar med psykiska sjukdomar och splittrad personlighet, övergår till våldtäkter, sedan rädslor och till sist undervisning på YouTube. Vi försöker få tag i en psykolog som studiogäst att snacka rädslor med och dessutom en orm att ha i "Smocka testar gränser", ett segment som sker varje vecka i Studio Smocka. Tanken är alltså att vi ska testa min ormrädsla, spännande och jag vet inte om jag kommer att få ångra att jag gett mig in på det här. Men om du som läser den här bloggen råkar ha en orm som husdjur eller känner någon som husdjur som skulle kunna tänkas komma med den till studion på fredag morgon så får ni gärna kontakta mig med en kommentar här på bloggen. Vi har lite problem med att hitta en nämligen.

I början av veckan har vi studiovärdar inte så mycket att göra men så småningom ska vi börja skriva manus och körschema och snabbt kommer dagarna att gå och snart är det genrep och sändning.
<3 : Madde

Saknar en lurvig kompis

Nu har jag i ungefär en halv timme läst igenom en hel del bloggar jag helt enkelt inte hunnit med på ett teg. Och i många syns hundar och katter på bilder och det skrivs om dem. Och som ni nog vet är djur någonting alldeles extra för mig och jag kände verkligen att jag just nu skulle vilja ha någon som ligger bredvid mig som jag kunde sträcka ut handen till och borra ner den i en päls. Har inte umgåtts med något djur, förutom Patsy på torsdagen då, på för länge nu. Men på fredagen ska jag till Porkala och då hoppas jag på att få mysa och kanske sova med Doris (vissa frågar ibland om jag kommer dit för att träffa Jonathan eller Doris, och jag har ju nog varit där för att hälsa på Doris utan att Joanthan varit där) och en vecka senare ska jag ha hand om Vili i två dagar. Mys. Kanske jag någon kväll den här veckan måste hinna gå ut med Chili också. Jag vet hur bindande det är men jag skulle verkligen verkligen villa ha en hund så småningom. Men först Sverige.

<3 : Madde

Övertid, radio och blanketter

Hej, det var länge sedan. Nästan så där som när man ser någon halvbekant och det blir lite pinsamt för man vet inte vad man ska säga. Nej men jag har alltså faktiskt haft så fullt upp att jag har inte haft ledig tid. På måndag började nämligen mitt arbete på Svenska Yle, där jag nu kommer att gör inhopp under våren. Jag jobbade måndag till fredag, en och en halv timme övertid första dagen. Och på kvällarna har jag tvingats jobba med ansökningar till sommarjobb och utbyte. Det har tagit tid och krafter så bloggen har fått vänta. På fredagen tog jag det således väldigt lugnt tills på kvällen då det var sits som gällde.

Tänkte berätta lite om det här med Yle. Jag gör nu till en början inhopp som radioreporter, det är utmanande men roligt. Måndag till onsdag fick jag jobba med att utkomststödet flyttat från kommunerna till FPA. På måndagen talade jag med en socialarbetare om vad det inneburit för problem och på tisdagen fick jag i uppgift att hitta ett case. Det var riktigt svårt, jag ringde runt hela tisdagen utan resultat, några trådar utslängda men ingenting mera. På onsdagen fick jag fortsätta och hittade sedan en tjej via Twitter som hade blivit utan sina pengar från FPA. Det blev en bra grej och det var verkligen en skön känsla av att lyckas hitta personen. Klippte sedan ihop ett inslag som sändes på torsdag morgon klockan åtta och nio. Tufft. Har även haft skolning i att använda verktyg och program som de använder där. Arbetsveckan fick jag avsluta med att åka till Arcada och intervjua ungdomar om sanna och falska nyheter. Det hann jag sedan inte klippa klart så jag vet faktiskt inte vad som händer, men någon annan skulle fortsätta med det. Men ja, det är ett utmanande jobb men det är även roligt och ger mig väldigt bra arbetserfarenhet. Samtidigt som jag kan tjäna pengar då jag inte är i skolan, vilket jag inte kommer att var just alls nu under våren.

Och ansökan om mitt utbyte är nu inlämnad som nu är det bara att hoppas och vänta på svar. Hoppas ni alla har det bra. Ett inlägg om Skåttisitsen i fredag kommer snart då jag får bilder. Hade turen att sitta nästan mitt emot fotografen så det lär finnas en hel del bilder på mig.

Mitt passerkort som gör att jag fram till augusti kommer in på Yle och dessutom får parkera gratis i deras parkeringsgrotta.

<3 : Madde

Planen om Sverige

En till dag i Vasa har snart passerat, jag har promenerat, kört bil i Vasa, handlat och bakat mockarutor. Så eftersom det inte är så intressant att skriva eller läsa om så tänkte jag i stället berätta hur det fortskrider med mitt utbyte.

Jag har nämligen fått reda på att det nu inte alls är totalt omöjligt att åka på utbyte till SLU och studera Etologi och Djurskydd, det som jag vill. På hösten sade de åt mig att det inte går på grund av att vi saknar samarbete med dem. Men nu har reglerna ändrats och man kan nu åka via en annan fakultets inom Helsingfors Universitet samarbete. Och fakulteten där man studerar bland annat till agroforst har ett samarbete med SLU, eftersom det är lite liknande saker man kan studera där. Alltså kan jag nu söka ett Erasmus utbytesprogram och stipendium hit. Så för tillfället håller jag på att fylla i min ansökan, som ska vara klar senast på onsdag.

Dessa platser går dock i första hand till huvudämnesstuderande, så klart. Men det finns ändå relativt goda chanser att det finns tillräckligt med månader så att jag också får det. Och får jag inte det stipendiet är inte chanserna ute. Då kan jag i stället söka som en så kallad free mover. Då måste jag söka skilt till varje kurs jag vill ta på SLU som utomstående studerande. Och sedan då jag blivit accepterad av dem kan jag söka free mover stipendiet. Det är inte alls lika stort som Erasmus stipendiet men det är i alla fall något och eftersom utbildningen i Sverige inte kostar för mig så är det i princip bara resor och boende som kostar. Och resorna borde täckas med stipendiet. Och boendet får jag väl bara lösa med besparingar av förhoppningsvis ganska mycket jobb det här året innan jag åker. Och så får jag ju dessutom studiestöd och bostadsbidrag från FPA i Finland. Nu är det alltså en hel del pappersjobb och ingenting är klart men det ser verkligen ut som att jag börjar vara på väg i alla fall mentalt.

Så planen är alltså att jag nästa höst släpper journalistiken för ett år, flyttar till Uppsala/Skara (tår lite olika men jag tror att fakulteten i huvudsak ligger i Uppsala men att Etologi och Djurskydd studeras i Skara) och studerar Etologi och Djurskydd i ett år och läser alltå det som ett långt biämne.

<3 : Madde

Min relation till att köra bil

Jag skrev ju tidigare inlägget "Min relation till sociala medier" och tänkte att det skulle kunna bli lite av en serie här på bloggen. Då jag kommer på någonting jag vill berätta om och hur jag förhåller mig till det kunde jag skriva ett sådant inlägg. Så nu ska ni få läsa hur jag förhåller mig till bilar och att köra bil.

Jag har då haft körkort sedan juli 2014, skaffade det i princip då jag fylle arton så snabbt som möjligt men ändå utan att stressa att få det på min artonårsdag så där som vissa. Och ganska exakt två månader senare körde jag ut min egen bil från bilbutiken. Min Tuppen. Och sedan dess har jag kört, regelbundet och ändå en hel del. Ett par, tre fyra gånger i veckan i medeltal skulle jag säga. Inte massor men ändå så där att jag gör det.

I början älskade jag att köra bil, tyckte det var så roligt. Nu gör jag inte det längre, det var de där första månadernas rus. Nu gillar jag inte direkt att köra bil, det vill säga jag njuter inte av det men jag har inte heller jättemycket emot det. Jag kan tycka illa om det och vara rädd när jag kör, men jag kör och klarar av det. För jag behöver kunna köra bil anser jag, jag har en stor del av mitt liv ute på landet utan kollektivtrafik där bil är en nödvändighet. Jag skulle absolut inte ha en bil om jag enbart rörde mig i tätorten runt huvudstadsregionen, men nu gör jag inte det och det är till det jag använder bilen. Och jag är av det åsikten att eftersom jag kommer att behöva köra bil högst sannolikt hela mitt liv och vill kunna det så måste jag helt enkelt bara köra.

Min <3

För att undvika det är inte en lösning för mig, även om jag är rädd ibland brukar jag tänka att ju mer jag kör desto bättre på att köra blir jag. Man kan aldrig bli bra nog men man kan bli bättre, och det blir man genom att köra. Och därför uppskattar jag även varje timme bakom ratten jag samlar in. Men jag är inte den som helst vill köra då man åker iväg ett gäng och ska på någon längre utflykt.

Att kunna köra är en frihet för mig. Då jag dessutom har en egen bil kan jag ju helt själv bestämma när och vart jag åker. Och jag hatar att vara beroende av någon annan på den punkten, jag vill själv kunna bestämma när jag åker hem eller liknande. Inte vänta på att någon annan ska tycka att det är dags.

Det här var mina åsikter om att köra bil, vad håller ni med om och vad tycker ni är lite mindre bra? Och vad vill ni jag ska skriva min relation till i nästa sådant här inlägg?
<3 : Madde

Vardagen i Vasa

Ni kanske tror att jag har så mycket att göra här i Vasa att jag inte hinner blogga. Sanningen är egentligen den att motivationen inte riktigt funnits där, och trots att jag inte skulle vilja låta mig påverkas och släppa bloggen då så göra jag det ändå. Det låter säkert helt vettigt men jag skulle verkligen inte vilja få motivationsluckor. Men i alla fall, nu tänkte jag berätta lite om hur livet här på de nordligare breddgraderna fungerar.

Nu under vardagarna går killarna (Jonathan och hans rumskompisar alltså) i skolan. Jag brukar möta upp dem på skolan vid lunchtid och äta med dem på skolan. Så jag har fått testa hur maten smakar här, inga stora skillnader till hemma skulle jag säga. När jag är ensam har jag börjat kolla på nyaste säsongen av Paradise Hotel, jag tar oftast en promenad på dagen och gör någon skolrelaterad grej. Igår lämnade jag till exempel in min praktikrapport och i dag känner jag att jag borde kolla närmare på mitt utbyte. Jag har varit på två fester, en sits och en spelkväll som fortsatte med Ollis tisdag, för att se vad studielivet erbjuder. Och så har jag för första gången någonsin varit på springtur på vintern. Och första gången jag tränat tillsammans med Jonathan också, vi sprang 7km i -13 grader. Kallt men helt skönt i alla fall. Ganska stolt över mig själv måste jag säga. Och mycket mer har inte hänt. Nu känner jag som tur att min motivation är på väg tillbaka.

Promenadvyerna, jag promenerar längs vattnet också men även om det är havet känns det inte helt så. Det är en lång vik där man är väldigt nära andra sidan.

<3 : Madde

Äntligen på väg

Efter en helvetesvecka med en massa deadlines, så att man hängt i skolan i princip dygnet runt och så en tent som jag inte hann läsa på sitter jag äntligen i tåget. Vi blev klara med vår video och radiodokumentär, fick feedback som faktiskt var helt skaplig. Det kändes inte som att det bara var dåligt. För på onsdag kväll då jag kom hem från skolan vid halv åtta på kvällen låg jag i fosterställning på tamburgolvet och därefter i sängen och grät av utmattning. Jag var så slut och det kändes inte alls bra att jag en natt senare skulle stiga upp och gå till skolan och få skit för våra arbeten. Och nej jag vet att det inte är så det är men emellanåt känns det nog som att vissa föreläsare helt glömmer att ge positiv feedback och sanningen är att den också behövs. Och med sen skola och program varje helg hann jag inte läsa på tenten jag hade i dag. Igår kväll efter att jag kom från stallet kollade jag upp gamla tenter i samma kurs och insåg att det i princip alltid varit samma frågor. Jag satsate på att snabbt kolla upp tre av dem ungefär. Två av dessa tre frågorna fanns i dagens tent och jag mindes svaret på en och en halv. Så med lite tur kommer jag dessutom igenom den här tenten. Någonting som jag inte riktigt räknat med, jag skulle bara gå och testa, med inställningen att jag faktiskt inte haft möjlighet att läsa.

Och nu, med en och en halv timme till Vasa börjar det kännas bättre. Allt löste sig och nu väntar mys, fest och vila i tio dagar. Och sedan börjar min inskolning på Yle. Här sitter jag i tåget och räknar minuter, jag har varit så taggad på denna Vasavistelse hela veckan.

<3 : Madde

En skrämmande händelse jag aldrig vill uppleva igen

Igår kväll somnade jag bra men vaknade runt tre på natten igen. Var vaken en stund men somnade igen. Inget konstigt med det, men sedan kanske en timme senare hände någonting alldeles fruktansvärt. Har haft obehag över det hela dagen. För första gången i mitt liv upplevde jag en sömnparalys. Det vill säga, i princip att hjärnan är vaken men musklerna sover. Man kan alltså se och tänka men inte röra sig alls. Jag vaknade och hörde ett knarrande ljud, nu i efterhand tror jag att det var i någon dröm och att det egentligen inte fanns något sådant ljud. Men i alla fall tänkte jag svänga mig då jag låg med ryggen mot dörren, för att kolla dig. Men det gick inte, jag kunde inte svänga mig. Så försökte jag sträcka på benet men det var helt enkelt omöjligt, hur mycket jag än koncentrerade mig så gick det inte att få benet rakt. Jag kunde inte röra på fingrarna, jag kunde helt enkelt inte röra en enda muskel i min kropp.

Det höll inte på länge men tillräckligt för att jag skulle uppleva det enorma obehaget och rädslan det orsakade. Det var en fruktansvärd upplevelse och jag är alldeles säker att jag aldrig någonsin vill uppleva sömnparalys igen. En gång var för mycket, och jag är faktiskt ganska rädd att det ska hända igen. Och jag vet att det beror på att jag just nu är så galet stressad, så som jag aldrig varit och att det beror på det. Och det här är ett ganska tydligt tecken för mig om att det här inte är så hälsosamt, just nu väntar jag bara på fredagen då jag åker upp till Vasa.

Jag tycker synd om er som upplever sömnparalys ofta och hoppas att ingen någonsin skulle behöva uppleva det tillståndet.

<3 : Madde