torsdag 12 juli 2018

Ett sista jobbigt hejdå

I slutet på februari 2003 satt sexåriga jag i bilen på väg hem från en skidresa i Lappland med en åtta veckors valp bredvid mig. Jag tyckte han var ganska tråkig för han sov hela bilvägen och jag fick inte störa honom då. Då flyttade lilla Chili in till oss, för femton och ett halvt år sedan. Och nu på söndagen tvingades vi ta farväl av honom, en så fin hund. Därför har det varit lite tyst för det har varit så otroligt tunga dagar och jag har inte velat publicera några andra inlägg här emellan.




Och oj vad han har hunnit under sina drygt femton år. Han har rymt som en galning, haft oss legande sömnlösa efter att han var borta hela natten. Han har gett alla som träffat honom så mycket kärlek och alltid varit glad och ivrig på att följa med överallt. Så snäll, kärleksfull, vacker och väldigt mysig.



Han var även en så otroligt smart hund. Han drog som ung, och ännu upp till hög ålder faktiskt väldigt mycket i kopplet. Men någonstans i sin lilla hundhjärna förstod han att lilla sexåriga jag inte orkade hålla emot lika mycket som alla andra, så han drog med mig men inte alls lika hårt utan så att jag klarade det. Så jäkla fint! Och de senaste åren då han inte längre hörde lärde han sig att ligga så att han genom spegeln kunde se genom lägenheten så att han fortfarande hade koll. 



Och som den bushund han var har han även råkat ut för en hel del saker. Sin första sommar, för femton år sedan råkade han flyga in i en metallkran då de lekte med äldre hunden Dumle så att han fick hål i huvudet och blödde någonting otroligt. Och bara någon vecka före eller efter det var han lite för nyfiken på en geting och blev stucken så att hela nosen svällde upp massor. 


Vet helt enkelt inte riktigt hur jag i ord ska beskriva den här hunden. Så underbar, helt galen och tokig  och bara så fantastiskt fin. Ett långt och bra liv trots att han drabbades av väldigt svåra allergier för vete och i övrigt var väldigt känslig för allting. Det tog länge men då det hittades raw food åt honom försvann symptomen äntligen. 



En av hans saker var ju hans alldeles speciella tal. Han skällde aldrig men talade desto mer, om man kom hem, skulle gå ut, vaknade på morgonen eller gav honom mat då gav han i från sig ylande läten. Det gjorde han alltid och emellanåt nästan skrek han för att han blev så ivrig. Men andra bretoner jag har träffat talar på samma sätt men inte lika mycket så kanske det är så de gör.



Han hate alltid då någon packade eftersom han insåg att då åker man iväg. Han var inte gammal då han första gången satte sig på Nattes ryggsäck då hon skulle åka någonstans. Och varje gång då han bodde hos pappa och jag efter ett veckoslut där packade mina saker för att åka tillbaka till mamma kom han till mitt rum och gick i vägen och ville inte alls att jag skulle packa. Hans klassiker var att då man var på väg gå och lägga sig i kappsäcken eller samma sak då man kom hem och öppnade den. Han hatade helt enkelt då man åkte bort.



Tills han var sju år bodde han i Porkala med oss, sedan då mamma och jag flyttade till Grani flyttade han till pappa några år och sedan till Natte i Helsingfors. Landehunden blev plötsligt stadshund och det var inga som helst problem och han har alltid tagit förändringar bra. Han gick med alla och litade på att det blir kul dit man för honom.



På lördagen kom jag till Helsingfors på eftermiddagen och gick nästan direkt och köpte sushi till mig eftersom jag inte orkade laga mat och inte har ätit sushi på länge. Då jag steg ut ur restaurangen med min take away skickade Natte ett meddelande om att Chili blivit väldigt dålig under veckoslutet och att de tvingats komma hem från Hangö. Jag gick genast dit och var sedan hela kvällen med honom och dem. Han var alldeles slut och jag var bara hemma och sova och kom tillbaka söndag morgon. Då kom sedan veterinären och han fick somna in. 



Ett helt otroligt jobbigt dygn. Även om alla visste att han var väldigt gammal och att det kommer vara dags i något skede och trots att det inte fanns något annat allternativ var det väldigt väldigt jobbigt och tungt och så sorgset. Han har funnits med så länge och det känns alldeles overkligt att han inte längre finns. Det är aldrig en lätt sak.


Nu måste man bara tänka att han har det bättre så här, att han fick ett långt och bra liv. Oj vad jag kommer att sakna den yrbollen, som ända in i det sista försökte orka vara ivrig och viftade på svansen och ville komma och hälsa trots att benen inte bar. Finaste Chili, Chiuw, Chill, Chillen.


"Människan lever hela sitt liv för att läsa sig att älska alla och vara snälla. Hundar kan redan allt det där, så de behöver inte stanna lika länge som vi."
<3 : Madde

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar