Ett år

Nu är det ett år sedan. När trodde jag att det skulle ha gått ett år? Trodde jag att jag skulle klara ett år? Tydligen gjorde jag det. Jag står här. Jag saknar och älskar, men jag har klarat det. Men vad händer nu? Alla säger att det första året är värst, att det blir bättre sen. Vad då bättre sen? Ska det kännas annorlunda nu? Det gör det ju inte, visst kan tiden läka sår. Men just nu känns det nog som om ett år inte är tillräckligt lång tid för att läka det här.

Men vad då du skrattar ju och är glad tänker ni kanske? Ja det gör jag, men det har jag aldrig haft svårt med. Och visst betyder det ju att jag mår bra, men ändå känner jag ju sorg och saknad. Det är ju inte så att jag har varit ledsen i ett år, DÅ skulle jag inte ha klarat det. Men det är klart att jag har tänkt på det varje dag. Ibland känns det nästan okej, ibland känns det som om jag inte vet vart jag ska ta vägen. Som om jag verkligen inte klarar det här. Men jag har ändå gjort det. Jag har klarat det, tyvärr ibland med sådana medel att nära personer till mg har fått lida. Då min sorg har kommit ut i ilska, och jag inte förstått att det var sorg. Då jag varit trött och irriterad, men egentligen bara känt saknad. Ändå har alla orkat med mig. Och det är jag otroligt tacksam över.

Men starkare, det har jag så klart blivit. Eller så känns det i alla fall. Utom då det känns som om jag har blivit svagare, eftersom det har satt mig ur balans. Att det inte går att kontrollera. Men att det sist och slutligen har gått så bra beror nog på att jag haft så fantastiska stödpersoner. Ni vet nog vem ni är (om ni funderar över om ni möjligen kan vara en sådan person är svaret ja, ni är en av dem). Tack för att ni har funnits för mig, hoppas ni finns i fortsättningen också. Och så förlåt för att jag aldrig kommer kunna ge tillbaka det ni har gett mig. Det är så stort och så värdefullt, det är omöjligt att göra det, men jag ska i alla fall försöka finnas till då ni behöver det.

Och till sist så klart
Pappa, jag älskar dig <3

<3 : Madde