Att vara scoutledare

Som bäst befinner jag mig på ett läger som ordnas för de allra yngsta scouterna, vergungarna och äventyrsscouterna. Och det är i sådana situationer man börjar fundera på vad det innebär att vara scoutledare. Visst det handlar om att ordna olika sorters program, hålla möten en gång i veckan och lära dem nya saker de kommer att ha nytta av i fortsatt scouting men också resten av sina liv. Men då man är på läger eller annat evenemang blir alting så extra tydligt. De är där ensamma med sina kompisar, kanske något syskon men utan sina föräldrar. De enda vuxna på plats är scoutledarna, vi som nätt och jämt vågar kalla oss själva för vuxna.

För många är det jobbigt att vara borta hemifrån, jag själv är ett praktexempel på hur jobbig hemlängtan varit som liten. Då är det viktigt att de känner att det finns en trygghet hos oss ledare, att man kan ty sig till någon och söka tröst. Det är vi som hjälper dem att hitta någonting de tappat bort eller läser en gonattsaga för dem. Att åtminstone jag själv är riktigt osäker på många saker inser man att måste undanhållas lite och de märker oftast inte det. De ser en som en självsäker, jättegammal person som är väldigt mycket kunskap om mycket. Inte alltid en så realistisk bild, men man får lära sig att leva med att de till exempel gissa på allt mellan 14 och 35 år då de ska gissa hur gammal jag är. Ja, jag är 20 år.

Som ledare har man dessutom ett visst ansvar för att de ska tycka om scoutingen och stanna kvar och fortsätta kanske tills de själva blir ledare. Eller så känns det ibland, det är ju vi som ordnar program, som ska vara roligt och som ska få dem att tycka mycket om sin hobby, få dem att inse det fina och häftiga som går att uppleva. Och gemenskapen ledarna emellan är säkert också bra för dem att se, att man får vänner för livet.

Så nu är jag på scoutläger och är ledaren, kanske inte med samma egenskaper ur mina egna eller barnen ögon, men jag hoppas ändå de uppskattar hur de än ser mig. Jag skriver egentligen det här inlägget i förväg och medan jag skriver sitter jag här och funderar på bland annat hur många pojkvänner de tycker att jag har det här året. För det är ju så att varje kille bland ledarna som jag pratar med, är jag ihop med ungefär. senast tror jag det var mellan fem och sju stycken, och ingen av dem var Jonathan, eftersom han var i köket och de inte såg honom så mycket. Och han kommer att vara i köket igen, så vi får se.