Jeppe

Det här inlägget beställde Stina av mig förra måndagen, ett minne till Jonathans familjs hund Jeppe. På måndagen fick han nämligen lämna jorden och på grund av sjukdomar och mycket smärtor. 

Jag kan ju bara berätta min egen synvinkel och det är klart att jag inte kände honom lika bra som de, men nog lärde jag ändå känna honom ganska bra sedan ungefär fyra år sedan då jag träffade honom första gången. Då var han ung och vild och full av livsglädje. En hund med härlig energi minns jag att jag tyckte, jag tyckte han hade en personlighet som påminde mycket om Chilis. Förutom att han var betydligt mycket lydigare.

Så blev jag tillsammans med Jonathan och jag träffade även Jeppe oftare och oftare och han lärde nog också känna igen mig och så. Många gånger har jag sovit i sked med Jeppe och legat och kramat honom en hel natt. Han var en så mysig hund som älskade sådant. Jag tycker det är så trevligt att kunna ha en hund som alltid är med, och han var med precis alltid. Så härligt, det är så jag tänker mig att min egen hund i framtiden ska vara, alltid med.

Ungefär en och en halv månad sedan fick jag tillbringa ungefär en halv vecka då jag tog hand om honom. Han var min lägerhund på scoutlägret, och det gillade jag väldigt mycket. Så härligt att alltid ha en kompanjon då jag vandrande omkring på holmen, jaga honom då han smet till slaskgropen och dela sovsäck med en mysig hund. Men redan då märktes det nog att allt inte var som förr med honom. Han sov så fort det fanns möjlighet, han skakade av köld i ett dygn och han kunde lämna mat kvar i skålen. Men glad det var han nog ändå alltid. Det är det jag tror jag kommer att minnas bäst, han var alltid glad, oavsett vad som hände verkade det som. Glada och folkälskande hundar tycker jag att är det bästa som finns. Antagligen för att våra hundar alltid varit sådana.

Han var verkligen fin, och jag kommer självklart att sakna honom mycket. Det börjar vara en hel del hundar och andra djur som finns i min himmel för dem, där är de alla vänner och gör det de älskar utan smärtor eller trötthet. Jeppe har nog definitivt fått en plats där också. Visst är det galet tomt att komma hem till Juntti, ingen som rusar till dörren med en galet viftande svans och en flåsande tunga som är världens lyckligaste över att just jag kom på besök. Ingen som då vi är på stugan blir min bästis då det är jag som ger honom mat på morgonen. Men det kan nog alla hålla med om att det här var bäst för honom, han behöver inte lida längre.

Katten Tufsan har dessutom börjat ta mera plats hemma, hon märker självklart av det hemma. Då "ingen heffaklump kommer farande" som Jonathan utryckte det, kan hon ju gå lugnt och vara framme och komma emot i dörren utan att behöva vara rädd att bli under. Så hon kan ligga mitt på golvet, ta mera plats och mysa i soffan mer än vanligt. Det känns bra, tomrummet blir lite minera i alla fall.

Vila i frid Jeppe
<3 : Madde