Men innan pjäsen börjar ska pokalen till "årets teaterperson" delas ut. Vi har alla röstat på den vi tycker förtjänar den mest. Jag hör Crista förklara vad pokalen innebär, hör henne säga att det tydligen har blivit en tradition att belöna någonting nytt, känner Rasses händer på mina axlar, som för att visa att det handlar om mig och som ett grattis. Och så säger hon det, "Kan vi få fram Mette och Kakkis". Utan att ha kunnat föreställa mig letar jag fram mig genom draperiet , kramar Kakkis och tar tillsammans med honom emot pokalen. Jag är lycklig, det är ingen hemlighet att jag älskar att vinna.
Så börjar vi, ut på dansgolvet och sedan flyter hela pjäsen igenom så som den har gjort så många gånger på övningarna. Skillnaden är att det sitter en nästan full sal och tittar på. Och det gör ju att adrenalinnivåerna höjs och det gör det ännu roligare. Utan att jag hunnit blinka känns det som att det är paus, vi har dansat dansnumret och sprungit jublande ut ur salen. Och efter en paus och lika kort tid är även andra akten över. Premiären är över och jag tänker "tur att vi ännu har fem föreställningar kvar, för det här var inte tillräckligt". Jag är så lycklig över att få spela teater igen, att få spela en roll jag verkligen gillar och få stå där på scenen.
Kvällen avslutas med bastukväll hos Ana och Pete med Jonathan och Cappe, fastän vi tjejer och Vili som vanligt struntade i det där med bastun. Efter en god natts sömn kan jag börja smälta allt, på riktigt läsa igenom programbladet som jag inte hade ro att läsa igår och bara fundera på vad som hände. Vi missade en refräng i en sång lite och tydligen märkte Cappe på teknikbalkongen att jag sade fel replik en gång (märkte inte ens det själv). Men jag är nöjd, riktigt nöjd.
Du har ännu chansen att boka biljetter och komma och se våra övriga föreställningar!
<3 : Madde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar