En familj

Med risk för att ge min mamma dåligt samvete eller få henne att gråta skriver jag det här inlägget. Men först vill jag försäkra alla om att jag har det bra som det är, definitivt, och jag är inte missnöjd överhuvudtaget. Men visst kan man längta till vissa saker ibland, det gör väl alla?

Jag började nämligen fundera över det här en dag, jag är nog lite avundsjuk på de som lever i en kärnfamilj. Ni vet med mamma, pappa och ett eller flera barn. Jag var fem år då jag inte längre bodde och levde i en sådan familj, då mina föräldrar alltså skilde sig, så jag minns faktiskt inte just alls hur det var. Man kan nog säga att jag så gott som aldrig levt så, eftersom jag inte minns det så känns det så i alla fall. Och visst har jag varit medveten om att det inte är det som är det "normala", även om det trots allt varit det normala för mig under min uppväxt. Jag minns en scenario från lågstadiet då vi talade om familjer, jag minns inte om frågan var att berätta vem som tillhör din familj eller berätta vem du bor med. Alla andra svarade i alla fall mamma, pappa, eventuella syskon och husdjur så klart. Jag svarade mamma, mina systrar Ana och Natte och hundarna Dumle och Chili. Och jag minns viskningarna i klassen "Men pappa då?".

Och inte var det ju det att jag inte räknade min pappa till min familj, det var bara det att han inte bodde med oss längre. Och så kändes det som, och har alltid känts tycker jag som att jag har haft i alla fall två olika familjer. Och jag ville ju också kunna säga bara en familj, precis som alla andra. En lång tid var det mammas familj och pappas familj, två olika familjer jag levde i och anpassade mig till. Jag delade delvis båda med mina systrar, men samtidigt var de så mycket äldre att de aldrig föll in i något system som att jag till exempel var hos pappa vissa bestämda dagar.

Och inte heller nu känner jag att jag har en klar familj. Det enda som är självklart är att min mamma och mina systrar tillhör familjen. Men vem mer räknar jag dit? Räknas alla jag bor med, det vill säga mammas nya kille och hans två barn som bor hemma? Ja det känns ju ganska logiskt, visst är det en familj om man bor ihop som en familj. Men och andra sidan om då mina systrar som inte bor hemma hör till den familjen borde väl också mina styvsyskons syster som inte längre bor hemma höra dit. Och det är ju hela konceptet, en åtta personers familj som med alla pojkvänner blir 13 (det vi ibland är på familjemiddagar). Men det är inte klart och det går att dela in det på så många sätt, och inte vet någon av mina vänner heller vilka jag menar om jag säger min familj, det krävs alltid en närmare beskrivning på vilka av personerna som nu är medräknade. Och så finns ju pappas nya familj också, även om jag inte mera bor hos dem regelbundet brukar vi ju i alla fall träffas och så.

Och som sagt, jag har inget emot det här, jag är ju van att ha flera olika familjer. Jag mår inte dåligt över det och vanligtvis funderar jag inte ens över det. Men visst, ibland blir jag avundsjuk på dem som har en klar och tydlig kärnfamilj. Och vet ni vad? Trots allt packande och resande mellan olika familjer har jag inte blivit ett dugg bättre på att packa, tänk på det.

<3 : Madde