Kottrunkare möter seglare

Aldrig trodde jag att jag skulle uppleva en sådan kulturkrock på ett scoutevenemang. Men innan jag börjar berätta ska jag nog säga att jag inte har något emot någon och att ingen ska ta illa upp och att jag nog hade roligt. Men jag det var konstigt, men konstigt på ett bra sätt. Sjö- och landscouter tillsammans ett veckoslut betyder helt enkelt en hel del frågetecken missförstånd och frågande blickar. Vad är grejen med att de börjar sjunga vid flagghissning? Varför dansar de loss som om de skulle vara på värsta festen? Och VARFÖR SPRINGER INGEN TILL UPPSTÄLLNING?!

Okej flagghissnings sången var någon tradition, men ändå lite WTF stund. Var väl bara att svälja och ta emot att de sjöng... Och ja så dansade de helt galet mycket, men så kom vi ju och visade hur det ska gå till på riktigt. Vi visade nämligen Baywatch dansen! Bara älskar den! Men det jag inte kommer över var uppställningarna. Jag blev patrulledare för mitt team och var riktigt nöjd med rollen. Men jag skämdes också, aldrig, ALDRIG har jag behövt anmäla på nytt så många gånger som under det här veckoslutet. Det var mycket få uppställningar det räckte med en anmälan, för att någon hade mössan, någon tittade bort, ledet var inte rakt. Skämdes lite på riktigt men så var det ju det här att jag inte hade mod att skrika åt jämnåriga som åt mina spejare (som förresten efter idag inte är mina, Lillen har just hållit vårt sista möte). Och okej det var bara att inse att vi måste anmäla flera gånger, och de måste de andra patrullerna också så jämt där. Men hur man tar sig till uppställningen fick mig också att fundera. Jag är van vis att man springer släpper allt och gör allt för att hinna först. Inte här, man gick i lugn och ro och det kunde ta flera minuter innan alla var samlade och alla hade fått en godkänd anmälan.

Nej nu ska jag sluta eftersom det här låter allt för negativt. Kom ihåg att det här är ur min synvinkel och landscouterna antagligen tycker att jag är minst lika konstig som bara ser löjlig ut då jag försöker springa i slow motion eller blir upplyft på axeln av Kumppis eller Pape. Eller då Kumppis taggar upp mig för tävling och hur jag kan ta sådan stress av att det tas tid på hur snabbt jag diskar fyra tallrikar. Och tydligen så börjar deras givakt redan före flaggpatrullen går till flaggstången, att vi ställer oss i givakt då flaggar börjar hissas tycker de säkert att är alldeles för respektlöst och konstigt.

Kulturkrock var det som sagt. Helt fel sånger sjöng de ju också. DE HADE ALDRIG SJUNGIT "SÅNT E LIVET" PÅ ETT SCOUTEVENEMANG! Men alla på sitt sätt. Gemensamt hade vi ju så klart också men det är ju vid olikheterna man fäster uppmärksamheten. Och nu vill jag till slut ännu en gång poängtera att jag inte har något emot landscouter och har väldigt många bra vänner som är landscouter. Men deras ritualer uppfattade jag som avvikande och ganska konstiga mot vad jag är van. Ville bara skriva om det eftersom vi skrattade rätt mycket åt det med Anni att det är kanske den största kulturkrocken vi har varit med om.

 <3 : Madde