"Men jag går aldrig på kaffe med någon..."

Jag har haft svåra tider i mitt liv, bland annat min högstadietid utan vänner. Men jag tänker inte tala om det nu, för det är en annan sak. I stället kommer jag berätta om en del tankar jag har fått veta att flera andra har. Rubriken är ett riktigt citat från en vän, då vi diskuterade popularitet och vänner, och hon verkligen sade exakt de tankar jag hade i huvudet.

För saken är den att gymnasiet ändrade mitt liv. Jag fick många vänner, folk vill göra saker med mig, pratar med mig och lyssnar då jag har något att säga. Jag säger det här för då kanske ni förstår lite bättre, i högstadiet var det absolut ingen självklarhet att jag kunde delta i en diskussion, eller att någon brydde sig om om jag lyssnade eller sade något. Men trots att jag vet att det alltid då jag kommer till skolan finns någon jag kan gå och tala med, det finns så många vänner i skolan att jag aldrig behöver känna oron i att tänk om det inte finns någon som jag kan vara med, och då måste jag sätta mig ensam och då tycker alla att jag är dum och konstig eftersom jag är ensam. Dessutom bryr jag mig inte längre om jag sitter ensam, för de få gångerna det inte finns någon i skolan, händer ibland nu när det är så många ABIn som har så lite skola, då sätter jag mig bara ner och gör någonting för mig själv. Om någon inte förstår att jag inte är ensam för att jag inte har vänner är det deras problem.

Men det jag har tänk på är, alla som gör saker med varandra efter skolan och så, inte gör jag det, jag åker hem efter skolan och är hemma vardagskvällar. Kompisar träffar jag på veckoslut, oftast scouter eller pojkvän i och för sig men i alla fall. Inte går jag bara på kaffe efter skolan för att bara tala, inte har någon någonsin frågat om jag vill komma med på något sådant. Så betyder det att jag bara har en massa halvbra vänner för att ingen någonsin frågar mig om jag vill hänga med på till exempel en kaffe? Att alla har någon annan vän den är bättre vän med?

Killen som deltog i diskussionen skrattade åt oss och frågade först hur vi vet att alla går på kaffe med varandra. "De lägger upp bilder på Instagram och Facebook" var det självklara svaret. Han himlade med ögonen och sade att vi var så dumma, ser vi inte vad sociala medier gör med oss? Att vi verkligen går på det, hur vet vi att de har det så bra för att de lägger upp en bild på två stycken kaffekoppar? Det förvränger allt och antagligen har vi betydligt bättre vänner. Vänner som förstår att ni är bra vänner, utan att behöva gå på kaffe och lägga upp bilder och bevisa för andra vilket socialt liv de har.

Och visst har han rätt, alldeles rätt! Jag vet ju nog att jag har vänner, bra vänner och jag vet att jag inte behöver gå på kaffe med dem eller tala med dem på flera veckor till och med och jag ändå alltid kan vara med dem normalt igen efter det. Men saken är ju den att jag fortfarande har de här tankarna i huvudet, om jag bara har halvbra vänner. Antagligen har jag också halvbra vänner, men jag vet att jag har många riktigt bra vänner. Jag vet att jag inte är ensam om att tänka så här, så snälla kan vi bara tillsammans försöka sluta tänka så här? Om ni försöker tänka om varje gång ni funderar och tänka på hur många bra vänner ni vet att det finns vid er sida så ska jag göra samma sak, och vi kommer kanske att sluta tänka att vi är sämre än vad vi är.

<3 : Madde