Guldkillen...

Jag fattar inte att det här är sant. Då jag fick Whatsapp meddelandet idag. Nu får du i alla fall springa sida vid sida på de evigt gröna ängarna med min andra älskling i den himlen, Roope. Men det känns så orättvist att du hamnade där. Du hade så många år kvar att leva och du var så fin. Någon skulle ha fått världens bästa första ponny. Du var så snäll men hade ändå den där lilla glimten i ögat, och din personlighet. Den var så himla stor, även om du var en så liten ponny. Och ja sedan då man kunde lite mer inom ridningen, kunde man fortsätta rida dig eftersom du nog hade att ge. Du kunde, du kunde gå så fint i dressyren och du kunde hoppa riktigt högt trots att du var så liten.

Oj gulle vännen, jag trodde aldrig att jag skulle gilla en liten ponny så mycket, hade redan före jag träffade ställt mig in på att den tiden är förbi för min del. Det ändrade du på och ännu tre år efter det fick jag sitta på dig, lilla envisingen. Vi hade våra fighter och det värsta var ju att ingen av oss någonsin gav upp. Och som du surade då jag hade lurat dig att komma efter godis och sedan fått fast dig i hagen, något som kunde vara riktigt svårt ibland. Och din blick då jag flätade din man, du var ju en cool kille och flätor var för tjejer.

Att stallet skulle stänga var synd, men jag förstår inte hur ingen ville ha dig. Du var så fin. Du fick en sådan speciell plats i mitt hjärta och den har du nog kvar. Älskar dig Golden Boy!

Och dessa två, Santtu och Bambi hade samma öde som du...

<3 : Madde