Det här kan vara mitt ärligaste inlägg, men jag ska försöka sätta lite ord på mina känslor. Jag mår inte bra för tillfället på grund av omständigheterna i livet. Det här kan nog vara den tuffaste våren i mitt liv hittills och det är väl lite därför det har tagit så många dagar att skriva det här ena inlägget. Men jag har vetat att jag vill publicera det den här veckan och därför finns det ju inget annat att göra än att faktiskt ta och skriva ihop det nu. För den här veckan har varit en av de veckorna som har varit extra jobbiga.
Jag har för det första haft mens och de flesta vet nog att den veckan inte är en bra vecka för mig, jag har hundra känslor på en gång, smärtor och så vidare. Så då jag vanligtvis ganska ofta varit ledsen den här vintern och våren har det varit många många gånger värre den här veckan. Och det hjälper faktiskt inte att jag vet att det är på grund av att hormonerna pikar, jag mår som jag mår i alla fall. Så det ledde till panikattacker och ångest i mängder i början på veckan.
Men så kände jag i alla fall att jag vill försöka göra det bästa av situationen och få in lite roligt trots det här under veckan. Föreslog då att vi skulle hänga tisdag kväll med Ville, vilket slutade med att vi gick för att äta efter skolan. Vi gick till ett av mina favoritställen, nämligen "Lost in Helsinki" (tänk dig ett koncept där en bar, restaurang och café blandas och det blir en klockren fungerande helhet där du kan ta en kaffe, en drink, äta dig mätt eller bara sitta och studera) och jag tog en rätt jag har ätit där tidigare som jag vet är fantastiskt god.
Den här gången var den lika god men jag tappade ganska snabbt aptiten och började må ganska illa. Trodde till en början att det berodde på mensen eftersom jag ibland kan må riktigt illa på grund av det. Men kvällen slutade med att jag tvingades kräkas två gånger på restaurangen och sedan insåg att nu måste jag hem och vila. Det blev helt enkelt en natt med matförgiftning. Förstår inte vad det var, men det kan ju vara en liten bakterie som hoppat på var som helst och jag har haft otur.
Så onsdagen låg jag ganska utslagen och resten av veckan har mest rullat på, inte det bästa humöret men som vanligt bättre mot slutet av veckan. Men med det här inlägget vill jag egentligen säga lite det som rubriken säger. Mitt liv må vara riktigt kasst just nu, jag är ledsen och jag har haft en skitvecka, men nån dag kommer det att vara bättre. Den dagen kanske inte kommer så snart för det kommer att ta tid, men det kommer att komma en dag då det inte gör så ont, en dag då jag kan tala och berätta om det utan att börja gråta och en dag då jag kanske kan se positivt på saker. Och den dagen, då kommer jag att köra så hårt och bara kunna vara så stark och lyckas med det jag gör. Uttrycket "den enda gången jag backar är när jag tar sats" är lånat men just i den här stunden och situationen i livet ger den mig mycket. Jag är inte på topp nu, men det kommer att betyda att jag tar sats för att kunna göra någonting storslaget då jag samlat den kraft som behövs. Eller något i den stilen.
Och under den här tiden som jag inte mår så bra är jag bara så glad att det finns människor runt om mig sm förstår och finns där. Att jag har vänner som jag kan sitta runt ett middagsbord med och bara känna hur tårarna rullar då vi talar om det och det är okej och det faktiskt känns bra att tala. Att skriva romanlånga meddelanden om hur det känns och vad jag vill, och få romanlånga meddelanden med pepp, förståelse och kärlek. Vänner som bara vill umgås utan att tala om allt, bara fokusera på att ha roligt just då och för en liten stund glömma allt. Alla styrkekramar och allt annat alla gör för mig, tack! Allt det här gör att jag känner mig lite mindre ensam nu då jag känner mig som allra mest ensam. Nu kämpar jag vidare.
<3 : Madde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar