Var finns kramarna?

Före jag börjar skriva det jag tänker skriva vill jag säga att jag älskar min klass, det är skitfina människor och jag vill inte att någon ska ta åt sig av någonting. För jag menar inget negativt mot någon utan det är bara en sak jag tänk på  och funderar över. Och alla är inte som jag, och tur är väl det för tänk hur världen skulle vara då.

Men det jag egentligen funderat på, det är inget jag tänkte på länge. Eller jag har säkert vetat det länge men jag har egentligen aldrig förstått vad det är. För nu har vi gått ett och ett halvt år tillsammans, vi har roligt jag trivs och det är en fantastisk klass med väldigt fina människor som är väldigt olika. Men det är någonting som jag känt att jag kanske lite saknat. Eller jag skulle inte beskriva det som saknad, men jag har haft en liten känsla som jag inte kan beskriva riktigt.

Och på senare tid har jag insett att jag saknar kramar. Och när jag fattat det är det så självklart, och jg förstår känslan så jäkla bra. Ingen i min klass kramas typ någonsin i skolan i varje fall, någon enstaka gång om man inte har setts på länge, någon har födelsedag eller så men det är inte någonting vardagligt. Eller så upplever jag det, det kan ju också vara så att jag bara inte råkar se det och att ingen vill krama mig (ta det där sista som ett skämt). Men jag har en känsla av att det faktiskt är så att vi kramas väldigt lite. Och jag vet inte vad det beror på, kanske är de andra inte så kramiga av sig.

Eller så är det jag som är väldigt kramsjuk, 24 timmar om dygnet. Men det är egentligen ganska självklart att jag saknar det lite. Tänk bara på hur det var i gymnasiet. Lärarna berättade ju på vårt ABI-år att de talat om att vi var en årskurs som var väldigt fysiska med varandra, det vill säga vi kramades mycket och myste helt enkelt. Och det är så sant, det ver nog en ovanlig dag för mig om jag inte kramade någon i skolan. För var man kramsugen, vilket jag är så gott som hela tiden, var det bara att gå fram till någon och slå armarna runt den, och kramen blev besvarad. Det var så himla mysigt och jag tycker världen borde vara mera så. Och samma sak är det ju då jag umgås med de flesta vänner som inte är från skolan, eller på scoutevenemang eller någonting. Man kan kramas och man gör det mycket. Så visst saknar jag att inte ha det i min vardag på samma sätt.

Jag har faktiskt ingen aning om varför det är på det här sättet, men så är det. Och jag tror inte att det går att ändra på och antagligen ska det inte heller ändras på med den här gruppen, men jag tycker det är lite fascinerande och konstigt hur olika det kan bli. Och våra gulisar nu tycker jag är en klass som kramar betydligt mer än vi till exempel. Och dessutom har jag fått höra att jag är en person som man bra får sådan himla lust att krama, någonting som gör mig väldigt glad. Så jag antar att det bara av någon anledning blivit så trots att vi är bra vänner.

En gammal bild som jag fortfarande tycker väldigt mycket om, även om vi är väldigt små med Kyllis

<3 : Madde