Första hösten på distans

Nu är hösten förbi, den har gått ganska snabbt tycker jag. Tänk att Jonathan har bott i Vasa i flera månader redan. Jag tänkte skriva ett inlägg hur jag har upplevt det, och eventuellt komma med några tips. För det här är ett sådant inlägg som jag själv gärna skulle läsa om hur andra klara distansen.

Jag var väldigt orolig innan, trodde inte vi skulle ses alls mycket och att vårt förhållande skulle förstöras typ. Efter att jag var med och flyttade upp honom och sedan åkte hem grät jag varje dag i en vecka. Det gjorde verkligen väldigt ont och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle klara det. Under den första tiden var det verkligen så att om jag inte gjorde någonting så grät jag, därför planerade jag även in så mycket program till hösten som bara möjligt. För att tänka på annat.

Efter ett par veckor, då min skola också kört igång och jag hade fullt upp kändes det mycket lättare. Visst saknade jag honom, jag saknar honom hela tiden. Men sällan så mycket att det gör ont längre. Och det är väldigt skönt, för det är hemskt att ha det så. Jag ska inte försköna det, för det är verkligen inte roligt, och visst suger det att bo så långt ifrån varandra, man kan sällan träffas spontant eller bara bli en natt till hos den andra. Och genom att jag är en person som planerar väldigt mycket och han vill planera så lite som möjligt har det uppståt en hel del diskussioner där. Jag tror att om vi inte har inplanerat när vi ska ses nästa gång kommer det att dröja väldigt länge. Medan han tycker att det nog löser sig.

Och sanningen är att det inte har varit jättelånga pauser. han har varit mycket i södra Finland och oftast kan man träffans ens en dag eller en stund trots att han har annat program. Och den längsta tiden vi varit ifrån varandra den här hösten är tre veckor. Och ja tre veckor känns väldigt länge och under den där tredje veckan saknar jag nog väldigt mycket. Men några längre pauser än det har det som tur inte varit och det har ändå känts skönt. För skulle det vara ännu längre mellan att vi ses skulle det nog vara riktigt mycket jobbigare.

Jag själv känner att det är väldigt viktigt att hålla kontakten varje dag. Även om man inte har mycket tid så är jag av den åsikten att ett god natt sms skickar man varje dag (och en snap per dag för att inte bryta striken). Och jag skulle dessutom tala i telefon åtminstone en gång i veckan, helst flera. Det håller Jonathan inte riktigt med om och han tycker det är lite jobbigt att tala i telefon då det binder en betydligt mera och ofta tar ganska länge. Men det har jag nog försökt förklara och be om att vi skulle tala lite mera.

Så för att summera, det har varit jobbigt, klart att det har. Men det har ändå gått bättre än förväntat och det blir ju ännu viktigare då man väl träffas. Men jag skulle ändå hellre träffas oftare så att det inte varje gång man träffas fanns sådan press på att verkligen ha roligt och ta ut allt av tiden tillsammans för att det kan dröja veckor innan man ses nästa gång. Men jag är betydligt positivare inställd än i augusti och september. Jag tror nog det kommer fortsätta gå bra.

<3 : Madde