Utmattning

Jag har alltid presterat mycket och haft höga krav på mig, både från eget och andras håll. I gymnasiet var jag nära att tappa det helt, jag stressade så att mina krafter tog slut och att dessutom pappa gick bort gjorde så klart allt väldigt mycket tyngre. Jag stressade inför studentskrivningarna, jag har alltid stressat för allt, men inte så att jag var så galet trött att jag inte orkade med någonting annat liksom. Jag hade mina läschok och dem höll jag mig till och var nöjd.

Just nu börjar jag vara på en nivå som inte längre är hälsosam. Det är några få dagar kvar av läsåret, men det innehåller en presentation, en tentamen och efter det ännu en kursdagbok samt en kursessä och för min del kommentarer om två texter. Jag vill verkligen inte klaga men då jag mår så här och är så trött att jag ibland faktiskt inte ens orkar tala med en vän är det inte okej. Ett exempel, en vän jag inte talat med på en stund messar mig på kvällen för att höra hur jag har det. Jag säger att det är bra men att jag är ganska stressad, men för att jag inte orkar beskriva varför när personen frågar svarar jag så kort och enkelt jag kan. Och samtalet tar slut, fast vi skulle ha hur mycket att tala om som helst.

Det är svårt att beskriva och ännu svårare att förstå antar jag. Många förstår inte allt arbete vi har och vad vi måste göra, och jag förstår det för likadant ser det ju ut då jag sitter vid datorn och bloggar eller scrollar Facebook och när jag skriver en hemtentamen. Och största delen av tiden jag sitter vid min dator (vilket jag gör mycket) gör jag faktiskt skola. Jag skickar in information om vår "uppfinning" per mejl, jag pluggar anteckningar och powerpointar från föreläsningar, jag skriver skolarbeten och jag letar upp information till något projekt eller om någonting jag inte förstått.

Jag somnar snabbt som tur just nu men sover ofta ganska oroligt och vaknar och känner att hela kroppen är så uppe i varv för att jag till och med när jag sover undermedvetet har de där stresstankarna i mig. Jag som älskar att läsa skönlitteratur har ingen ork till det, jag har viljan men varenda bok jag försöker börja läsa känns så jobbig och när jag bestämde mig för att sänka alla ribbor då det gäller böcker och tog en verkligen lättläst bok ur bokhyllan. En bok som i princip är en barnbok men jag bara aldrig läst och började läsa var den riktigt bra, lättläst men bra. Men den behandlar ett så djupt och tungt ämne att jag inte riktigt orkar läsa det just nu, och jag kan bara undra hur man kan skriva en barnbok om an pappa som får altzheimers. Mest känner jag att ge mig den mest lättsamma chicklitten ni har så att jag inte behöver tänka när jag tar in orden och meningarna.

Jag skriv absolut inte det här inlägget för att få medlidande och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det är inte det jag är ute efter, jag ville bara skriva för mig egen skull. Skriva av mig lite och få mig själv att må lite bättre. Och kanske någon har fått en lite bättre förståelse för någonting, men det är inget jag kräver eller strävar efter. Ett utkast där jag skrev av mig och som blev ett blogginlägg som går att publicera helt enkelt.

<3 : Madde