Vad händer? Inte mera 1:1?

Nej för på hösten är vi 2:1. Så sista dagen som 1:1a är imorgon. Alldeles galet att det gått ett år sedan jag, nervös, orolig och galet spänd gick till tåget med en så underlit känsla i magen. Åkte tåg, steg av i Hoplax och följde strömmen på en helt ny väg, mot en alldeles ny byggnad och en basgrupp med så många okända människor. Jag hade ingen aning om att jag verkligen skulle börja gilla att gå där, älska människorna som gick där med mig och att tågresan och vägen skulle bli en så naturlig del av min vardag.

Min högstadie klass 9B

Nu är det nio månader sedan ungefär och skolåret är slut. Imorgon ska jag ännu gå in i byggnaden, som jag börjat kalla min skola, den bästa skolan, Lärkan. Det är vårfest och jag ska se Millis bli student, få sätta mössan på sig och höra vår trevliga rektor Magnus hålla tal åt henne. Jag kommer att sakna mina vänner från skolan, vissa av dem är verkligen så viktiga för mig och jag kommer som alltid att tänka tillbaka på hösten 2012, då Lärkan förändrade mig så att jag vågade visa min riktiga personlighet utan att vara speciellt blyg bland nya människor. Vilket såklart hjälpte mig att få en massa nya vänner. Har aldrig någonsin vågat tala så mycket och med så många nya människor på en dag som första skoldagen, herregud men jag var bara inriktad på att vara öppen och inte bli tysta tjejen som ingen egentligen vet så mycket om.

Att jag blev vald till chefredaktör var en stor sak det också, aldrig hade jag trott att jag kunde göra något sådant. Men tydligen gick det och nu kan jag stolt igen kolla på tidningen som kom från tryckeriet och säga att den är så mycket bättre än höstens, fatta att jag blir bättre.

Det är bara så, Lärkan förändrade mig bland nya människor. Jag vågar vara den jag är bland mina närmaste med dem nästan. Alltså klart att inte alls på samma nivå, men jag vågar visa att jag påriktigt är en glad sprallig tjej som skrattar och pratar och är allt annat än den tysta tillbakadragna tjejen som knappast märktes på högstadiet. Nu vet jag att det finns människor som älskar och gillar mig och har någon ett problem med mig får den väl ha det, jag vill vara den jag är och inte någon annan. Även om jag såklart ännu är blyg, det har jag alltid varit och kommer alltid att vara. Men det handlar om att övervinna sin blyghet och våga visa sin öppna, glada, fjantiga solskenssida.

Nu är det sommarlov mina vänner njut!
Puss på er <3 : Madde