Ni vet de där tankarna man har. Och ni vet var ni själva tänker bäst. Själv är duschen, ensam i bastun och sängen på kvällen mina tankeställen. Igår försökte jag gå lite tidigare och lägga mig för att orka läsa idag. Det gick ju så där och jag började fundera. Jag vet inte hur men jag kom in på att tänka på hästarna i mitt liv. I mitt huvud gick jag igenom dem en och en.
Jag kom fram till att den första nog är Roope. Klart att jag gillar hästar före honom och så, men han var verkligen den första som fick en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Så många år som jag gillade och älskade honom. Jag behövde aldrig säga till ridläraren vem jag önskade, de visste att det alltid var Roope. Sedan då jag slutade spela korgboll fick jag äntligen tid och äntligen gav mamma lov åt mig att börja sköta honom. Jag var så ivrig och jag höll på med honom och borstade i timmar och allt det där. Och som det värmde då han bara efter någon månad frustade åt mig då jag kom till stallet. Och ännu bättre hade jag med en kompis och hon höll på att dö för hon tyckte det var så gulligt. Få ridskolehästar tror jag att känner igen människor som går hos dem, och jag gick ju bara två gånger i veckan, men han gjorde det. Han kände igen mig. Min fina kille. Han finns inte längre men han var så fin och han har alltid platsen som den första hästen jag verkligen älskat.
Den andra måste vara GB. Golden Boy. Det lilla envisa russet från ridlägren. Min fina guldkille som jag till slut blev för stor för. Men jag lärde mig hur han fungerar snabbt och vilka triumfer det var många gånger då jag lyckades lura honom och kunde fånga honom i hagen. Och att fläta hans man så att han fick sin sura min och tyckte inte att han skulle vara en flicka. Att simma med honom, vattenälskaren. Han dök, med huvudet under vattnet. Ojoj, fyra veckor tillsammans blev det vi sågs men fin var han. Jag hade inte ridit liten ponny på flera år men han tog mig tillbaka, med honom var jag alltid en ponnyryttare. Den lilla guldklimpen finns inte heller längre, och det är synd och orättvist. 14 år skulle han vara, inget för en russponny, men livet är inte rättvist har vi ju lärt oss. En fin kille det här också, och personlighet, det fanns det över alla gränser hos honom.
Jag funderade länge på vilken den tredje var men jag tror jag kom fram till Tas. En till sommarförälskelse. Även han från samma ridläger. Det var honom jag började rida när GB blev för liten. Visst hade jag ridit honom tidigare och gillat men sista ridlägret blev vår vecka helt enkelt. Jag red typ bara honom, och vilken utveckling det blev på den veckan. Första dagen, över hinder for han som en pansarvagn. Jag hade inte kontroll men han tyckte det var så kul att bara jag styrde gick det bra. Men så ska det ju inte vara alls. Och sista dagen tyckte ridläraren att han såg ut som en lipizaner, den bamsiga kallblodshästen hade förvandlats till en nätt dansös under mig. Och personlighet saknas inte heller. Eller vad säger ni om hästen som klär av sig själv om man inte gör det. Det är bara snabbt att ta träns och sadel och då har han nästan börjat ta av skydden själv redan. Och att ta i ett grimskaft, sitt eget eller någon annans och gå iväg med det i munnen. Puss på dig silverklönten.
Jag funderade en hel del kring prinsessan Misu också. Och min slutsats, visst gillar jag henne mycket och så men ändå tror jag inte att hon har det där speciella för mig. Hon är sjuktkul att rida och jag har fått henne att gå så bra och då hon de några gångerna falla ner på plats hålls hon där och är underbar. Men det stannar egentligen där. Mys i boxen? Noup, jag måste ha henne fast så att hon inte vänder sig och sparkar och håller på. Inte alls alltid men då hon har sina dagar. Och ja som sto har hon växlande humör, rent ut sagt är hon en sådan bitch ibland. Både i hantering och i ridning. Men ja det är ändå något jag gillar riktigt mycket med denna prinsessa.
Och den sista och nyaste är ju så klart Gallis. Världens mysigaste och snällaste från marken. Pigg framåt och villig från ryggen. Aldrig suttit på en häst so vill så mycket, utom de dagar han är trött, då orkar inte hans bakben och rygg som saknar muskler. Vi har inte ännu upplevt så jätte mycket och vi har mycket utveckling kvar men än så länge har det gått framåt hela tiden, bara en riktigt dålig timme på över ett halvt år. Det betyder att vi funkar och har det bra tillsammans. Längtar till att fortsätta på hösten. Han är den enda av hästarna i mitt liv som finns i mitt liv just nu.
Och vad kan vi dra för slutsats? Jo att typ alla hästar jag älskar är valacker. Inget illa med ston men jag tror inte det är slumpen, på något sätt är valacker lättare att jobba med. Lite som med människor, visst är ju killar lättare att umgås med än vi tjejer.
Vad tänker ni på och var tänker ni?
<3 : Madde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar