Varför tog den slut

Jag hade typ världens bästa påsk. Eller nej inte egentligen, för det hände inget speciellt. Men det var bara så underbart, jag fick bo med min kille i fyra dagar, ta hand om världens två bästa hundar och så träffa människor jag tycker om ibland. Så kul och så skönt, att bara få ha en gemensam vardag och skapa lite rutiner, även om det bara gällde för fyra dagar.

Det var faktiskt så härligt att jag grät mer på måndagen då Jonathan åkte än vad jag grät då han åkte in första gången. Det berodde inte bara på det, måndagen var annars också en gråtdag och jag kunde sitta i en halvtimme på golvet och gråta utan att ha någon som helst aning om varför. Men som sagt. Det kändes så sorgligt och dumt att han åkte iväg och att vi nu inte ses på en månad igen. Även om fem dagar som jag fick träffa honom i rad var ovanligt mycket för den här tiden då han är i militären kändes det väldigt jobbigt att säga hejdå. Eller kanske just därför,  för att vi hade umgåtts så länge och att vi hela tiden visste att efter det här går det en månad. Och så var det plötsligt där, den punkten då vi måste säga hejdå för en månad framåt, vi som hade hur många dagar som helst.

Men det var underbart. Det enda som inte var så kul var att på måndagen, plus att Juntti åkte så blev Chili sjuk. Och det var så hemskt, han hade diarré och spydde (inte det att det var hemskt för att det var äckligt) och så då vi var ute och gick lade han sig plötsligt ner och ville inte alls gå någonstans. Det tog seriöst 20 minuter att få honom att gå 50 meter in, han stannade två gånger på vägen och ena gången somnade han till och med nästan för att vila krafterna. Som tur mådde han redan mycket bättre på kvällen då jag lämnade över honom till Natte. Men förutom dessa två saker var det en underbar påsk. Känns lite dumt att jag tog upp det negativa, men det är så jag känner just nu och jag tycker väl att jag får skriva lite sådant ibland också. Trots att många säkert tycker jag är löjlig.

<3 : Madde