Två månader

Två månader har det gått nu. Kan inte fatta att det redan är så länge, känns som om allt hände igår. Och saknaden har ju inte minskat. Det kanske inte märks på mig, och alla vet nog inte det men jag tänker på det var eviga dag. Varför tänker jag väldigt ofta. Jag har brottom och jag stressar och har en himla masa järn i elden men hela tiden finns tankarna ändå där. Och det är nog bra att jag har saker att göra, skulle nog inte klara det annars. Och utan alla fantastiska personer runt mig skulle jag inte heller klara det, jag vet att det finns sådana som lyssnar om jag vill tala eller bara sitta och krama mig om det är det jag behöver. Om jag vill komma på andra tankar fixar de även det.

Jag bara inte fatta att det är sant. Det känns ännu så overkligt och jag undrar om jag någonsin förstår helt, och vad som händer den dagen. Jag trodde aldrig att livet kunde ta en så här stor vändning och allra minst att det skulle drabba just mig. Men världen överraskar och alltid är det inte rättvist. Det är bara så svårt att acceptera och förstå att det som alltid funnits där inte gör det mera.

Du kämpade hårt men somnade slutligen stilla ifrån smärtan

Det blev tomt och vi kände oss ohjälpligt ensamma

Men du finns hos oss som vinden i håret och solen på kinden

Som grönskan i skogen och vågorna på havet

Du finns här varje dag, hela tiden

I våra minnen och de hjärtan som älskar dig

För alltid

 <3 : Madde