Tunnel

Nu har jag den där konstiga känslan igen... Den där känslan som jag är så rädd för, jag är rädd för den eftersom jag varken vet vad den beror på vad det är för känsla eller hur jag ska bli av med den. Men det vet jag att den är obehaglig och får mig att må dåligt... Känns som om jag är inne i en lång svart tunnel, då jag passerar vissa ställen finns det små hål i den varifrån en liten ljusstråle strömmar in men mest är det svart. Med jämna mellanrum finns det t.o.m. ett fönster med rätt mycket ljus, vid de försöker jag klamra mig fast och andas och njuta av det ljusa men jag måste fortsätta längs tunneln. Dessa fönster kommer oftast på veckosluten, förläggning, Tallin, skärgårsdskeppar kurs, Vive fyller år.... Men de varar så kort stund.

Resten av tiden är det mörkt och väggarna blir mörkare och kommer närmare mig och tynger ner mig, få mig att känna mig så instängd, får mig att få panik. Jag vill framåt mot öppningen, först ser jag en rätt så stor ljusöppning, efter påsken, provveckan och Flingan deadlinen och några månader efter det till slut en ännu större öppning; sommaren! Men den känns så fruktansvärt lågnt borta och det är kallt, mörkt och tynger ner mig och försöker få mig att
rubbas och bli svagare.

Själv gör jag allt för att hållas uppe på fötter och fortsätta framåt, gör så mycket arbete för skolan jag har tid med och kämpar både mitt psyke och min fysiska kropp till gränsen för att klara mer. Det känns som om det inte räcker och jag inte klarar tillräkligt, känner att jag borde lämna bort allt som betyder något för mig för att klara skolan. Men då kommer jag inte hållas ihop som person och jag skulle må så dåligt,  vill verkligen fortsätta leva och ha roligt men jag känner mig så trött precis hela tiden och det känns som om jag är typ världens tråkigaste sällskap men jag orkar inte riktigt tänka ordentligt på det. All min energi går till skolan och till att hålla mig kvar på banan just nu.

Skulle aldrig klara det utan de här vissa människorna (Ni vet nog precis vem ni är!), med dem behöver jag inte bevisa att jag nog är kulig och att mitt riktiga jag finns där inne, och det visar nog sig alltid ibland och då är jag samma galna spralliga fjantiga prinsessan som alltid. Men ibland är det skönt att bara sitta eller stå och krama er och känna att det inte behövs ord, ni fattar och jag fattar att jag verkligen betyder mer för er än bara min glada och ljusa sida. Ni gillar inte att se mig ledsen men ni låter mig vara det då ni förstår att det kanske är det bästa just då och då finns ni bara där för mig på mina vilkor och ja gör det mesta för mig.

Hoppas ni fattar hur mycket ni betyder för mig och jag lovar att sedan när jag någon gång om länge länge är stark pånytt och det är er tur att inte orka hållas på benen själv skall jag finnas där och stöda er, på samma sätt som ni för mig nu.
<3 : Madde