I alla fall nu i början av utbildningen känns det som att vi får göra ganska mycket intervjuer och öva oss på det. Dessutom har jag gjort en hel del intervjugrejer till saker utanför skolan också så en hel del sådant. Mycket tycker jag går ut på att vi egentligen får öva oss, gå ut och göra intervjuer och sedan efteråt diskuterar vi igenom och får tips och så vidare. Vi ska helt enkelt gå ut och göra våra misstag och läsa oss.
Igår gjorde jag den intervju jag hittills varit mest nervös inför. Vår uppgift var att intervjua en alumn, det vill säga någon som tidigare studerat, från Soc&Koms journalistiklinje. Med ett tips från mamma ringde jag och bestämde en intervju med Paula Salovaara, med 30 år av arbete inom media bakom sig. Hon verkade ha mycket att berätta och jag antog att det skulle bli en bra grej av det. Men då jag på måndagsmorgon klockan nio gick hemifrån fanns det en klump i magen, ett knip som inte ville släppa. Jag hittade bra och väl utanför dörren drog jag ett par djupa andetag så att jag inte skulle verka alltför andfådd efter att ha gått fyra våningar i trappor, kollade klockan så att jag inte var för tidig och så ringde jag på.
Efter bara några minuter började nervositeten sedan släppa och intervjun blev enligt mig riktigt trevlig och intressant. Jag är nöjd med texten jag just lämnade in, även om det var svårt att få med allt på 3000 tecken. Enda problemet var min röst som helt enkelt inte höll tillräckligt då jag satt i en mjuk soffa. Jag måste lära mig att på något sätt kunna prata med kraft och tydligt även när jag sitter, för då jag står fungerar den bra.
Ett annat intervjuprojekt jag har gjort är en gallup om ledarskap till scoutposten. Min uppgift var att ställa fyra frågor till en från varje åldersgrupp, det vill säga fyra personer. Bara någon dag efter att jag hade gått med på att göra den grejen sade vår föreläsare att barn är de allra svåraste att intervjua. Inom mig suckade jag högt och undrade hur det skulle gå, och jag blev nervös över att jag inte skulle lycka göra någonting bra. Den första jag intervjuade var Cappe, som inte kan räknas som ett barn och som jag intervjuade sittandes hemma i hans säng. Inga problem alltså. Nästa var en vargunge, alltså den yngsta. Jag var nervös men tog min föreläsares tips och försökte ta mig ner till hennes nivå, jag satt på knä på golvet och talade. Och det gick hur bra som helst, jag fick de allra bästa svaren av henne tror jag faktiskt. Även om hennes ordförråd inte helt räckte till för att beskriva det hon ville gick det bra.
Nästa var en spejarscout, också så gammal att hon förstod hur man blir intervjuad, inga problem. Problemet kom till den sista, äventyrsscouten jag intervjuade. Jag hade spänt mig så mycket för intervjun med den yngsta att jag helt hade glömt bort att det faktiskt bara skilde något år mellan dem. Tyvärr fick jag sedan inte riktigt något ordentligt svar av honom, och han var väldigt motvillig hela intervjun. Men helheten blev ändå helt bra enligt mig, har inte sett den tryckt ännu men. Här borde jag ha tänk mera på att den näst yngsta också är liten och gått till väga på samma sätt som med den yngsta. Men som sagt, man lär sig av misstagen och nu vet jag till nästa gång.
Andra intervjuer jag gjort, och också varit nervös inför är en med en utbytesstuderande och en med Kumppis. Henne var jag nervös för att intervjua på grund av att allt skulle gå på engelska. Men det gick riktigt bra och jag staplade inte just alls med språket. Kumppis var jag nervös inför mest för att jag känner honom så bra, jag föredrar faktiskt nästan att intervjua någon jag inte känner. Det blir helt enkelt bättre tycker jag. Även om intervjun med Kumppis också blev bra bara vi började, men det var mycket annat tal där också så klart. Och så är det ju mycket svårare att veta vad man ska ta med eftersom han ju nog berättade sådant som han berättade i kompis syfte och inte i intervjusyfte. Men hittills har jag inte haft några jätte stora misslyckanden.
<3 : Madde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar