Nu då jag har flyttat till Uppsala för mitt utbyte kan jag ju självklart inte längre rida och hyra Baba, men jag hann ändå rida henne i drygt sju månader tror jag så jag tänkte att jag lite skulle sammanfatta vår resa tillsammans. Då jag första gången provred henne sent på hösten 2017 tänkte jag att hon verkar vara en söt häst, inte på något sätt min drömhäst då hon inte var så framåt och så men absolut det kan fungera. Dessutom var dealen med henne så bra och jag gillade ägarens inställning. Dock red ju ägaren henne först en stund den här gången så hon var ju uppvärmd och "klar" då jag satt upp, men i alla fall. Det visade sig ha en skillnad för andra gången jag provred i januari 2018 var hon inte lika lätt att rida bockade faktiskt någon gång. Men inga stora bockar och jag skrattade bara åt det och tänkte att bara jag lär mig rida henne blir det nog bra. Så tog jag beslutet och sade att jag gärna börjar hyra henne.
Första gången jag red henne ensam gick det förvånansvärt bra, hon var snäll och så, minns inte om hon bockade men minns att jag skrev i sköthäftet att bara vi lär känna varandra ska det nog bli bra. Andra gången jag red bockade hon lite grann och jag tänkte att hon var väl stel eller hade en dålig dag eller någonting liknande, tänkte inte så mycket på det. Men sedan följde ju ett kaos på nästan fyra månader, hon började bocka så fort jag försökte fatta galopp, och om jag lyckades fatta galopp började hon bocka direkt och kunde fara iväg i en rad bocksprång. Då jag inte galopperade gick det bra och vi utvecklades framåt hela tiden, men galoppen stod stilla. Eller ja jag kunde ju inte galoppera henne, för hon bara bockade, det gick helt enkelt inte. Och det ledde ju till att jag blev ganska rädd faktiskt, det tog länge innan jag vågade erkänna det men ja visst var jag rädd då jag visste att hon skulle bocka, och då spände jag ju min ännu mer så hon bockade ännu mer.
Då jag var på min första lektion med henne lyckades jag fatta galopp med henne första gången på över en månad, men även på den lektionen visade hon nog upp det där med bockandet ordentligt. Läraren stod och undrade lite vad som var fel, för hon kunde inte direkt se någonting jag gjorde fel. Så började jag så småningom själv öva på att fatta galopp på cirkel, det gick bra men jag vågade inte ännu galoppera mer än det ensam och sedan på lektionerna tvingade läraren mig att galoppera så mycket det bara gick. Och på lektionerna minskade bockningarna faktiskt sedan i snabb takt för varje lektion. Och även då jag red ensam kunde det plötsligt gå flera gånger att galoppera henne utan bockningar, dock endast på cirkel. På rakt spår vågade jag inte ännu för där brukade hon bocka mest.
Men vi tränade och tränade, mest träning var det antagligen i mitt psyke, antagligen därför läraren även satte mig att galoppera varv efter varv för att få mig att inse att det går och för att få bort min osäkerhet. Och den bästa känslan var en lektion på våren som jag mins, i april någon gång då vi red ute och galopperade och Baba bockade någon enstaka gång och jag knappt reagerade. Eller jag reagerade, men min reaktion var att ryta åt henne och ge henne en knäpp med spöt och så gav hon med sig och fortsatte snällt. Känslan av att känna att ja jag har klarat det och är inte rädd länge var så fantastisk. Kändes så bra att inse att hästen och jag hade haft en fight i fyra månader, hon hade inte lyckats få av mig och jag hade vunnit fighten med råge.
Efter det utvecklades vi bara framåt, visst kom det bättre och sämre dagar men tiden med fighterna och hela ridpass med bockningar var förbi. Jag började kunna galoppera mera också på egenhand och under sommaren hade jag tyvärr inte möjlighet att ta några lektioner eftersom jag jobbade långa dagar i Ekenäs. Dock tränade jag så gott jag kunde på egen hand, och det blev bara bättre, jag kunde rida henne i bra form och avslappnad både i skritt och trav, och delvis i galopp. Vi hann inte komma helt dit att jag skulle rida henne i form i galopp runt ridplanen, vilket var målet, men viss jag lyckades rida flera varv runt planen och delvis i form, så med mera tid hade det nog gått. Dessutom kunde jag göra en hel del övningar och inte bara fokusera på det allra mest grundläggande, att rida igenom gångarterna. Övade skänkelvikningar och serpentiner och vissa gånger lyckades jag faktiskt rida en serpentin så att jag växlade mellan trav och bytte galopp till varje båge, och där måste man ju vara snabb, vilket inte är hennes starka sida med snabba gångartsbyten så då var jag riktigt nöjd.
Skulle självklart gärna ha fortsatt utvecklas på henne men tiden tog ju slut och det var så här långt vi kom. Jag gissade i början att jag skulle lära mig mycket på henne, sedan kändes det totalt hopplöst och sedan insåg jag hur jäkla mycket jag faktiskt lärde mig. Är riktigt nöjd med min egen utveckling och prestation och kommer faktiskt att sakna det där skitstoet ganska mycket. Jag förstår inte hur en häst som i princip hela tiden är sur, hugger efter dig vad du än gör då du sköter henne och sedan i fyra månader försöker få dig av sin rygg ändå kan leta sig in i en hästflickas hjärta. Men det är väl så det fungerar, för samtidigt är hon så otroligt söt och när vi sedan lärde oss att kommunicera med varandra och hade ett riktigt bra pass, då gav hon mig den där känslan som ingen som inte rider kan förstå! Tack för de här månaderna Baba tjockisen!
De sista gångerna visade hon nog att hösten började vara här för hon var täckt i lera från öron till svans varje gång, så på ett sätt är det ju ganska skönt att inte behöva ta i tu med det där hela hösten tills det blir så kallt att hon börjar gå med täcken.
<3 : Madde
