Dunkande hjärta och nästan kiss i byxorna

Igår åkte jag tillsammans med tre andra scoutledare, Kyllis, Sofia och Caroline, till Nordsjö för att ha roligt och testa nya hiten escape room. Det är i princip ett dataspel som gjorts om till verkliga livet, gruppen blir inlåst i ett rum och ska genom problemlösning och ledtrådar man hittar i rummet ta sig ut på den utsatta tiden, nämligen en timme. Har velat testa det enda sedan jag hörde om det första gången och var löjligt taggad, men samtidigt väldigt spänd. Då jag sedan fick veta att Kyllis som ordnat grejen hade valt ett skräckrum åt oss, det enda rummet med åldersgräns 18. Utmaningen var rolig men samtidigt så jävla skrämmande. Först då vi blev inlåsta var jag väldigt rädd och tyckte att allt i rummet var skrämmande men så gick det över och jag kunde se allting som bara föremål. Men slappnade av gjorde jag inte en enda gång. Efter ungefär 20 minuter knackade det första gången på dörren, eller knackningar var det nog inte, mera fruktansvärda bankningar. Jag tror att jag pressade ut lite för mycket luft på en gång ur Kyllis då jag flög på honom och slog armarna hårt om honom.Men det var bara demonstration av hur vi kunde få ledtrådar då vi körde fast. Ledtrådarna behövdes verkligen.

Men efter det blev stämningen bara mer och mer skrämmande, så klart skrämmer man upp varandra och alla var på helspänn då man slirig visste vad som skulle hända. Saker flyttade på sig, vi måste sticka in händer dit vi inte såg och så vidare. Tiden började ta slut och vi hade fortfarande många problem att lösa, och vi insåg nog att vi inte kommer att klara det. När tiden tog slut stod vi alla och stirrade mot dörren, beredda på att en skrämmande man skulle komma in och vara galet arg på oss (kvinnan hade förvarnat oss om honom i rollspelet som det hela gick ut på). Vi måste ha sett för komiska ut där vi stod, Kyllis med en lampa han hittat i händerna (han var säker på att det skulle bli helt mörkt då tiden tog slut), Sofia med en stor spade i handen, beredd att slå ner någon farlig, jag gömd bakom Kyllis och Caroline spänd och beredd på allt.

Så fick vi veta att vi inte alls hade varit speciellt långt från lösningen, bara två-tre steg från faktiskt. Och då vi fick veta att bara runt 20% lyckas ta sig ut kunde vi ändå känna oss nöjda. Hon berättade att nästan ingen klarar det första gången de försöker sig på room escape, det tar lite tid innan man fattar vad man ska leta efter och hur ledtrådarna ska tydas.

En väldigt stark upplevelse för lilla rädda jag, jag var som sagt spänd i 60 minuter, med adrenalinet pumpande och hjärtat dunkande. I ett skede blev jag nästan lite arg på Kyllis för att han hade valt det här skrämmande rummet. Och rätt ofta blev jag så rädd att jag nästan gick lite i lås, många gånger stod jag mitt på golvet, väldigt nära till gråten med oftast Kyllis armar runt mig. Sedan kunde jag fortsätta fokusera lite. All spänning gjorde att mot slutet av timmen blev vi alla väldigt kissnödiga och jag som aldrig brukar ha problem med det här kände verkligen att blir jag galet rädd ännu så händer det en olycka. Inget hände kan jag meddela, men känslan fanns där.

Nu låter det som att det bara var helt hemskt och att jag aldrig mera vill göra det. Och det är sant, jag upplevde det väldigt hemskt och de sista 15 minuterna ville jag bara ut, ingen skillnad på vilket sätt. Men jag vill definitivt göra om det, i ett annat, mindre skrämmande rum. Ett rum med åldersgräns 12 (som alla övriga rum). Det känns som att redan efter att ha testat det en gång så vet man lite bättre vad allt handlar om, nu gick hela början ju ut på att förstå grejen med det hela. Och låt er inte skrämmas, jag är lättskrämd som få, jag rekommenderar det för så gott som alla.

Han är en av dem som vet hur man lugnar ner mig bäst 

 <3 : Madde