Inte okej

Gårdagens kväll blev betydligt längre än jag tänkt mig. Jag har ett av de lugnaste veckosluten på länge, viker jag tycker är skönt. Jag skulle lägga mig tidigt, se på film och läsa min bok. Någon gång under kvällen började jag tala med Lukas i vår MTM storytelling chat (det vill säga vi kommunicerar i regel endast med ljud meddelanden). Vi talade väldigt länge om en massa, jag förstår inte hur man med viss människor bara kan tala hur länge som helst och man tröttnar aldrig på det och samtalsämnena ta aldrig slut. Så bestämde jag mig i alla fall vid elva tiden på kvällen att nej nu ska jag sova, jag skulle lägg mig tidigt. Men ungefär direkt då jag lade ifrån mig telefonen plingade telefonen till en en annan chat, nämligen vår klass-chat. Ville skrev någonting i stil med att journalister vakna, terrordåd i Paris. Det första jag gjorde var kollade upp Helsingin Sanomat. Där stor det än så länge väldigt lite men att åtminstone 18 personer hade dött och att det skjutits på flera ställen.

Vår chat började gå vilt och alla kollade upp på en alla tänkbara ställen, bland annat BBC hade live uppdatering som jag följde med, kollade på Twitter där jag inte varit inloggad på kanske två år. Så småningom började det gå upp för mig hur stort och fruktansvärt det var. Jag följde med det till två på natten, då jag kände att jag ändå måste sova lite. På morgonen då jag vaknade kollade jag meddelandena jag fått efter att jag somnat, hela saken hade bara vuxit och vi hade fått mer fakta och det blev bara hemskare och hemskare. Kollade upp medierna på telefonen och blev chockad över dödssiffran.

Jag låg inte kvar och myste i sängen som jag vanligtvis alltid gör på veckoslutet, tog inte ens upp datorn. Jag var uppe före någon annan och gick efter tidningarna, jag var intresserad över om nyheten hade hunnit med till papperstidningen. HBL kunde jag ju glömma, tanken att de skulle ha med något som hänt så sent på kvällen fanns inte i mitt huvud. Men jag blev faktiskt lite glad då Helsingin Sanomat hade med det, de hade hunnit och de hade tänkt rätt och allt det där. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta då jag såg HBL:s pärm, den största nyheten verkade vara att Finlands bästa marathon löpare är 17 år. Visst det är ju intressant och kul och så, men så kan en tidning inte se ut när världen brinner och rasar omkring en. Det känns bara så jätte fel.

Attacken var ju antagligen planerad flera månader i förväg men det känns ändå på något sätt så konstigt. På torsdagen hade vi föreläsning om krisjournalistik hela dagen, en föreläsning som påverkade mig väldigt mycket. Den var väldigt bra men jag visste ju att jag inte kommer att kunna göra sådant, jag är helt enkelt för känslig. Och det som hände igår kväll var ju ett scenario som verkligen stämde in på allt vi fick lära oss under den föreläsningen. Och igår, samma dag var vi på studie besök till Helsingin Sanomat. Allt verkade ganska lugnt där på redaktionen, visst alla hade lite bortom att få saker undan inför helgen men i alla fall, inget extra. Vi fick veta att där är någon varje dag till ungefär två på natten. Det känns så absurt att ingen då visste att om ungefär tolv timmar kommer stämningen på det här stället var totalförändrat. Ingen gick hem tidigt antar jag, många var antagligen kvar hela natten och det måste ha varit otrolig kalabalik där. "Vad händer?" "Ska vi skicka någon dit? Vem?" "Varför och hur?" En massa sådana frågor ställdes nog och de måste få svar snabbt.

Jag har så mycket att säga, det påverkar mig mycket för att vi just i skolan talat om sådant och jag vet att det har varit ett otroligt tufft dygn för en massa människor, även för journalisterna. Det är aldrig kul, det kan inte vara lätt att bestämma sig för om man ska filma det som händer, fly själv eller försöka hjälpa på något sätt. Men jag vill skicka styrka till alla som påverkas och hoppas verkligen att sådant här inte händer igen. Det det ju som en lite korkad önskan, men jag vill ändå tro att saker kan bli bättre. Sprid kärlek, #prayforparis.

<3 : Madde