Det är tydligen höst. Jonathan sitter och kör en bil på väg mot Vasa. Jag hämtade honom från en inflyttningsfest igår på kvällen och i dag på morgonen åkte han. Och alltså det känns inte alls kul. Jag trodde det skulle vara bättre andra året, och kanske lite. Jag tror inte jag kommer gråta i en vecka och så vidare, men klumpen i magen finns ju. Och han kommer ner igen om en vecka och så åker jag upp veckoslutet därpå, men i alla fall. Man vill ju bo på samma ort helst, eller på samma område i alla fall. Och ja jag är avundsjuk på alla som bor tillsammans, flyttar ihop och allt det. För jag vet att det för min del inte kommer att ske på så jäkla många år. Det är bara att konstatera, långdistans är inget för mig. Jag har verkligen svårt att hitta positiva saker i det, för hur man än försöker så kvarstår ju sanningen. Det suger. Och jag vet att de allra flesta som lever så känner på samma sätt, hur mycket man än vill måla upp bilden av att det finns så mycket bra med det.
Men nu ska jag försöka börja dagen. Snart ta mig ut på en springrunda, städa lite hemma och packa ihop lite saker. För det som är bra med att han åkte i dag är att jag på eftermiddagen kommer att ta mig ut till sommaröarna för att träffa studiekompisar på J-komms sommarträff. En kväll och natt med härliga människor borde väl få det att kännas lite bättre. Och jag hoppas på att kunna köra på ganska samma spår som i början på förra året, helt enkelt göra mitt schema så sprängfyllt som möjligt så att jag inte har så mycket tid att sakna. Och peppa mig med att det ju i alla fall är ett år mindre än då jag skrev ett sådant här inlägg för ett år sedan.
<3
<3 : Madde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar