Ett olycksaligt fall

Vet inte helt hur jag ska benämna det som hände lördagen under vårt scoutläger för de yngsta scouterna, men visst var det en liten olycka. Ingenting allvarligt som tur men rätt klantigt måste jag faktiskt säga, och visst var jag ganska arg på mig själv över min egen dumhet. Men jag ska ta berättelsen från början.

Jag var alltså på scoutläger, vi hade jollesegling under förmiddagen och jag stod och övervakade på stranden. Så hämtade Ana Vili till lägret under några timmars tid, precis som planerat. Han tyckte att det var väldigt roligt och jag var positivt överraskad över hur bra han skötte sig trots att där var en massa barn och en tikhund han är relativt förtjust i. Så hade vi skickat iväg ungarna i jollarna och jag lät honom vara lite friare i kopplet. Han hittade en käpp och blev överförtjust och som labradorer och han gör då de blir så glada att det inte vet var de ska göra av energin började han spinna runt sig själv några varv, och jag stod och skrattade åt honom för det ser ju roligt ut. Sedan tyckte han dock att han behövde springa av sig lite och stack iväg full fart rakt ut i havet. Minns att jag tänkte att det kommer att rycka i kopplet då flexin inte längre räcker, men jag hade inte tänkt på farten han hann få upp och hur kraftigt rycket var. Jag hade inte en chans att stå emot utan slets genom luften och landade med ett magplask i strandvattnet.

Paketet då jag just kunnat ta bort plåstren från tummen men de såren är ännu tydliga.

Tänkte att det var ju ganska klantigt men inte ändå så farligt. Steg upp, fortfarande kopplet i handen så klart, för reflexen att släppa ett rep eller liknande när det uppstår en situation finns liksom inte hons mig, och upptäckte att mina händer var alldeles blodiga. Tog telefonen ut fickan och den dröp av vatten. Fick order om att ge kopplet ifrån mig och själv gå upp till första hjälpen. De första stunderna var jag bara mest arg och oroad över telefonen, den sattes i havreflingor (för vi hade inget ris) samtidigt som jag plåstrades om. Sedan efter en stund insåg jag medan såren putsades att ja det gör nog ganska ont. Okej, nej det gör riktigt förbannat ont. Så småningom släppte allt och så satt jag och skrattade, svor och grät om vart annat. Det som hade hänt var alltså att båda knäna var uppskrapade, och ena handen helt, den andra bara lite. En riktigt klassisk skrubbsårsskada som då man var barn, förutom att hastigheten och fallet var lite hårdare än då man snubblade på grus som liten.

Kan vi ta en stund och fundera på mitt nya objektiv (ja det inlägget kommer också) med det korta skärpedjupet. Jag är lite förälskad.

Det här var alltså min olycka i detalj, det som var otroligt skönt var att det fanns en ordentligt första hjälp kunnig person på plats som jag tydligt märkte att kunde fixa det på bästa sätt. Vi bytte omband några gånger under veckoslutet och sedan lärde jag mig hur jag skulle sköta såren hemma. Lite mindre än en vecka senare kunde jag ta bort bandaget och de flesta såren var riktigt fint läkta. De såg bättre ut varje gång jag öppnade och putsade och allt läkte som det skulle. Det bästa under läkprocessen och som jag i fortsättningen alltid kommer att ha hemma i första hjälp utrustningen är fettlappar som man lägger på såret, som skyddar det från bakterier och som återfuktar i upp till ett par dygn. Det försnabbar läkprocessen av sår avsevärt och gör att det känns skönare, minskar ärrbildning och gör överlag att såret läker snyggare.

Hade lite problem med att använda högra handen i början, hur löjlig känner man sig till exempel inte då man inte kan öppna sin tandkrämstub själv eftersom små vridrörelser är det som gör allra mest ont.  Måndagen och tisdagen efteråt kunde jag inte skriva för hand, vilket ju är ett litet problem i jobbet som journalist, men fick vara på redaktionen och skriva notiser på datorn ett par dagar. Annars fick jag lite öva upp min vänstra hand och bara någon dag senare kunde jag nog försiktigt använda handen.

Blev ett långt inlägg, men det var allting om min lilla skada här en dryg vecka sedan.
<3 : Madde