372km

Jag har länge tänkt att det här antagligen är ett ämne som intresserar många. Jag har funderat om jag borde skriva om det eller inte, mest för att jag ogärna vill tala om det alls. För då jag talar om det känns det ännu värre. Det handlar självklart om att min kille nu har flyttat till Vasa för att studera. Det senaste halvåret har jag fått frågor som "Hur ska det gå?" "Hur känns det?" och "Hur har ni planerat att göra med distansen?" och jag tycker allvarligt att det är skitjobbigt att få de frågorna. På riktigt, vad vill folk att jag ska svara? Svarar jag som det är, att det känns som ett rent helvete och att jag oroar mig och mår dåligt över det och har gråtit flera liter på grund av den flytten tycker folk ju att jag är jobbig och ska börja med att förklara hur tågen går och så vidare. Ja jag vet att tågen går, men det kräver väldigt mycket planering, det tar väldigt många timmar och det kostar väldigt mycket pengar. Ingen av oss har varken tid eller råd att åka så ofta, jag vet att vi kommer att ses betydligt mindre.

Och visst det kanske inte är så farligt i ett par månader, kanske ett år kanske till och med mer än ett år. Men det handlar om fyra år. Fyra år är en otroligt lång tid känns det som, för tillfället är det en femtedel av mitt liv. Och jag ska försöka se det positivt hur roligt det sedan är att träffas då man träffas. Men nej det är ju inte så det fungerar, om det skulle vara roligare att träffas då man inte ses ofta och att det skulle vara bättre att bo långt ifrån varandra, då skulle väl fler göra det bara för att det är "roligare". Nej det slutar ofta med att vi båda svarar någonting i stil med "Ja men det löser väl sig", mest för att man inte riktigt orkar med en medlidande och att andra febrilt ska försöka hitta på lösningar åt en och för att jag faktiskt allvarligt talat inte är säker på att jag klarar av att tala om det utan att bli väldigt ledsen.

Och jag vet att många före oss har klarat det, med betydligt längre distanser och jag skriver inte det här för att få medlidande eller för att jag tycker att det är väldigt synd om mig. Utan för att det är så här jag känner, och jag tycker att jag får känna så. Jag tycker att det känns jobbigt, och visst försöker jag göra det bästa av situationen, absolut, men det gör ju inte att jag tycker det känns jobbigt. Ja, så ni som vill veta och är intresserade, ja det känns svårt och ja jag har mått dåligt över det flera flera gånger.

<3 : Madde