Om vänner

Jag började här om kvällen tänka på några av mina allra närmaste vänner, och hur de alla är nära mig på så olika sätt.När jag börjar skriva det här inlägget är jag inte ens säker på att jag kommer att publicera det men tanken är att jag lite ska reflektera över i vilka situationer jag kontaktar vem.

Vive lärde jag känna ganska snabbt efter att jag flyttat till Grani, vi började spela badminton samtidigt och lärde känna varandra där. Riktigt bra vänner blev vi ett par år senare då vi började gymnasiet tillsammans, under första året gjorde vi allt tillsammans i princip. Det är kanske första gången någonsin jag har känt känslan av att aldrig behöva vara orolig för att bli utan par i någon uppgift där man ska välja par. Det var liksom en självklarhet att vi var par. Vi har varit bra vänner sedan dess men nu ses vi inte så ofta mera, men jag känner att det inte gör någonting. Hon är en person jag vet att alltid finns där. Jag kan kontakta henne efter att vi inte hörts på en månad och fråga om hon vill träffas för jag vill testa en ny hårfrisyr. Och hon svarar ja. På samma sätt som hon kontaktar mig och frågar om jag vill gå på bio spontant.

Vi är båda lika halvgalna och vi förstår varandra, oftast kontaktar vi varandra för att göra någonting kul och ibland lite knäppt. Men vi brukar ändå nästan alltid glida in på djupare ämnen och jag vet att jag i princip kan tala om allt med henne. Det fina är att hon dessutom förstår, för hon har upplevt ganska samma grejer som jag i högstadiet. Och en annan fin sak är att jag kan säga till henne att jag inte gillar någon som jag vet att hon är bra kompis med, och hon blir inte ledsen eller arg utan hon säger okej jag förstår alla kommer inte överens med alla och hon accepterar att vi tycker olika. Det är en egenskap jag själv skulle önska jag hade lite mer av.

Så har vi Jonathan, personen som samtidigt är en bästa vän och en pojkvän. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att han känner mig i grund och botten. Han kan läsa mig som en öppen bok och förutspå vad jag ska säga eller göra innan jag gör det. Vi kan dra varandra till vansinne men det är okej, vi kan båda vara oss själva i varandras sällskap att det är sjukt. Jag önskar alla en sådan person i sitt liv, personen som vet vad du vill ha för dipp till dina chips. Om någon annan vet vad jag vill ha för dipp, snälla kommentera!

Dani, min härliga lilla pitbull (hon har själv sagt att hon skulle vara en sådan om hon skulle vara hund och test har också bevisat det). På sitt fullständigt ärliga sätt att säga saker tror jag ibland att hon är arg på mig eller någonting i den stilen men jag har lärt mig att jag inte kan tänkta så. Dani är den som gjort så mycket för mig och faktiskt inte själv mått så bra utan att jag vetat det. Men hon säger att det är okej, för hon ville göra det för mig. Vi kan tjafsa och hon kan tycka att jag är löjlig, jag kan säga åt henne att nu är det så här och att hon måste försöka förstå mig. Men jag kan tala med henne om det mesta som inte många andra förstår, hon förstår och vi förstår varandra. Oftast är vi på det den andra föreslår, vi blir ivriga av samma saker helt enkelt. Att ingen någonsin kommer att förstå hur vi kan hoppa i luften och skratta så vi dör om någon säger pungräka, elegant tångräka (palaenom elegans), kilkki eller havstulpan.

Bröderna Kylander, Kyllis och Rasse är kanske de snällaste personerna jag känner, jag kan inte förstå hur någon kan vara sådan. Kyllis lärde jag känna bättre i och med att jag ville det på grund av en crush på honom. Det blev inget av det någonsin och jag kan tycka att det kanske var bäst så nu i efterhand. Nu är vi i alla fall riktigt nära kompisar, om det är någonting på riktigt på riktigt vet jag att jag till och med kan ringa honom och gråta i panik och han kan lugna ner mig bara genom att vara där i andra ändan och tala med mig och fråga mig frågor. Han är personen som faktiskt frågade mig en gång då jag mådde dåligt om jag vill messa, tala i telefon eller att han kör hem till mig och talar på riktigt. Skulle aldrig kunna be honom om det och så befann jag mig faktiskt på Åland då.

Men också då vi var i Ruka och jag tänkte att det skulle vara bra med en skidlektion för mig (eller mamma tänkte) och jag frågade hur man kan bli hans elev då han var skidlärare. Vad gör han? Jo i stället för att förklara det åt mig och göra så att han skulle ha fått en till kund säger han att vi kan ses klockan 17 då hans arbetsdag tar slut och så kan vi skida och göra övningar. Och så tar han mig och klättra och sådant, jag vågar dessutom göra en massa saker som klättra högt och skida på en skida för jag litar så mycket på honom.

Rasse litar jag också mycket på, vi har känt varandra länge och i början tyckte han nog att jag mest var jobbig och störande och jätteliten. Han är ju fyra år äldre så då man är 16 är en 12-åring ganska liten. Men nu är vi väldigt nära och jag vet att jag kan kontakta honom om jag vill prata, han har oftast tid och lyssnar gärna. Och på samma sätt frågar han mig också om hjälp om det är något bekymmer han tror att jag vet mera om. Det tycker jag verkligen om med honom att han respekterar mig på ett fantastiskt sätt och jag känner verkligen att han tänker att det finns saker som jag är mycket bättre på än han, och han tar mig på allvar.

Rasse är personen jag skulle gå till om någon är elak mot mig och jag vet att han skulle få mig att känna mig mycket bättre. Och samtidigt har vi så roligt ihop, ingen får mig att skratta så som Rasse när han vill få mig att skratta. Han tar med mig på saker även om jag kanske inte är den bästa att ha med i alla situationer men han visar verkligen också att har på riktigt uppskattar mitt sällskap. Någon som visar att den på riktigt vill umgås med en och som genuint är intresserad av det man har att säga, det är någon fin. Och sådan är Rasse.

Det var personerna jag hade tänkt skriva om idag, det är absolut inte alla det finns flera till. Tack för att ni finns i mitt liv och för att ni är just de ni är och vill vara mina vänner!
<3 : Madde