Drömmar som inte uppfylls

Att studera journalistik var en dröm jag hade. Nu är det min vardag, jag trivs men har självklart bättre och sämre dagar, roligare och jobbigare kurser och så vidare. Så kommer det att vara oberoende av vad man gör. Och jag vet också att jag kommer att stormtrivas om jag en dag får sitta i en radiostudio och vara programledare, eller om jag får träffa intressanta människor och skriva saker jag tycker mycket om. Men är det här verkligen det som är den drömmen jag vill mest.

Jag kan svar ganska enkelt, nej det är det antagligen inte. Men det är kanske min största mest realistiska dröm. Och därför har det blivit det som var mitt val. En kurskamrat skrev en kolumn om att våga testa sin plan A, det man verkligen drömmer om. På sin blogg skriver min modersmålslärare från gymnasiet att alla inte kan bli det de vill men att alla kan bli det de ska. Och jag håller med båda, jag håller med dem båda riktigt mycket även om de i princip säger mot varandra.

Att vara journalist är inte ett så glamouröst jobb och inte heller ett jobb som många ser upp till, det är inte så bra betalt och det hör inte till något av de där toppyrkena om ni förstår. Men det är det av de "riktiga yrkena" jag mest vill bli. Och redan nu känns det som att flera föraktar mitt beslut, att jag egentligen borde studera någonting annat, göra någonting "på riktigt". Vad skulle de här människorna säga om de visste vad jag allra helst vill göra.

Jag är hundra procent seriös när jag säger att det jag vill göra allra mest är hålla på med problemdjur, djur som blivit missförstådda, är svåra att hantera och mår dåligt. Jag vet att det skulle passa mig, och de som känner mig vet de också. Det är även många som aldrig ens sett mig med ett djur på riktigt som har sagt det till mig. Jag har inte på länge blivit så glad som när en kompis och före detta skolkamrat sade till mig att han har sådan respekt för mig eftersom det verkligen syns på mig hur mycket jag älskar djur men att jag ändå har ett sunt förhållande till dem och förstår hur de fungerar, att de inte är som människor.

Han kom fortfarande vad jag sagt i en kurs i gymnasiet för ett år sedan. Vi talade om att förmänskliga djur och jag hade förklarat att vår hund inte bryr sig om jag lämnar över den till någon annan, och att det inte har att göra med att den inte tycker om mig utan att den bara inte tänker så.

Men jag har alltid tänkt att kanske möjligen någon gång i framtiden när jag har råd, tid och allt sådant. Men inners inne vet jag att det antagligen aldrig kommer att hända. Och det gör mig väldigt ledsen, det händer så mycket sådant här. Vi tar beslut som känns vettiga, verkar vettiga utåt. Oftast för att tillfredsställa andra men samtidigt ändå tycka om det.

Jag vet att jag inte är en person som ska bli läkare, chef eller någonting sådant. Och de som känner mig kan nog antagligen om de tänker efter lite säga samma sak. Och jag är trött på att det inte accepteras vad man vill, bara för att det är mindre värt av någon anledning. Jag tycker det är otroligt frustrerande att man har en valmöjlighet som ändå inte riktigt är sådan som det verkar. Man kan inte välja vad som helst.

Jag kommer aldrig att bli en Cesar Milan (inte för att jag vill använda mig av samma metoder som han men ni fattar) eller Tobbe Larsson, men jag kommer alltid att ha drömmen. Och jag kommer nog många gånger tänka med frustration på hur fel jag tycker sådant här är.

<3 : Madde