Att vakna en dag...

...och bara känna ångest över i princip allt. Så var det idag, jag har som tur inte sådana dagar så ofta, men när det händer känns det förjävligt. Jag vill inte åka på jobb, helst inte laga mat eller någonting annat. Jag har ångest över att jag är ensam (trots att det bara är en kväll och en morgon) över att de här två veckorna jag vaktar Vili går för snabbt känns det som. Över att jag har en tentdeadline framför mig, över att köket är stökigt. Ni ser att det inte är några stora saker, saker som man inte mår dåligt över. Det är ju bara att städa köket och börja skriva, men en sådan här dag känns allt hopplöst. Det är svårt att beskriva och antagligen svårt att förstå om man inte upplevt det själv. Men allting känns jätte jobbigt och ingenting känns bra, till och med tankar om att ingen vill fira nyår med mig dyker upp. Även om det är ordnat så att Vili kan vara med, så att jag kan det. Jag inser ju att det är korkat men det känns ändå så, och det känns väldigt dåligt.

Skrev det här inlägget för att försöka bota ångesten, och visst hjälpte det, det kändes redan bättre när tåget kom till Helsingfors och på kvällen då jag kom hem ännu bättre. Har någon av er sådan här ångest ibland?
<3 : Madde