Jag brukar vara en av de få som faktiskt gillar måndagar så där lite i smyg. Jag tycker det är skönt med en ny start var sjunde dag och så vidare. Men väldigt sällan vågar jag säga det högt, lite för rädd att för många skulle vilja slå mig i ansiktet med ett bobollsträ. Idag var då inte en normal måndag. Inget gick helt enkelt, jag kände genast från morgonen att det inte var en vanlig bra måndag som jag gillar. Allt var för tungt redan från början. Släpade iväg mig till skolan (lite halvt lycklig över att jag "måste" ta bilen till tåget för att jag hade bortom efter skolan), hade en föreläsning och rusade sedan via biblioteket till tåget och körde ner till Porkala.
Där fanns sällskapet jag behövde denna dag. Världens bästa Vilson. Vi myste och hade det skönt och gick sedan på en lång promenad, för att geocacha. Jag hade planerat att söka efter två men den första var längre bort än jag väntat så det fick räcka. Den var vid havet, vid en brygga. Gissa om labradoren fick fnatt? Svar ja. Först försökte jag söka med honom i koppel, gick inte alls. Så släppte jag lös honom och han fick busa omkring i vattnet medan jag sökte och till slut hittade asken. Så härligt med en sådan hund, han sprang runt i galen fart men var aldrig ens påväg att försvinna. Sedan blev även han lite för ivrig då jag hittade asken, hade svårt att få upp den och skriva mitt namn utan att han hade sitt blöta huvud i min famn.
Här fick jag honom att sitta stilla på bryggan han egentligen var ganska rädd för att vara på, den rörde sig så mycket och gnisslade dessutom, men då jag gick ut på den ville han ju inte bli kvar, inte i alla fall efter att jag lockat honom att ta första steget ut.
Jag blev kvar i Porkala resten av kvällen, längre än jag tänkt. Men då Pete och Ana kom hem och frågade om jag ville äta med dem svarade jag ju inte nej. Då jag körde hem vi 20-tiden tänkte jag nog att "fan vad härligt det skulle vara att bo så där alltid". Jag har verkligen gjort lands saker idag, vandrat på åkrar med lös hund, kopplat hunden just innan tre rådjur ställer sig mitt framför oss och tittar på oss,plockat världens bästa bär, björnbär. Det bara är så att det är sådan miljö jag trivs bäst i.
Skulle jag ha haft min riktiga kamera med zoomobjektivet och inte en hund i koppel som inte kunde sitta still och inte alls förstod varför han inte fick springa efter dessa skulle jag ha fått galet fina bilder. Nu bara en massa suddiga jätte inzoomande bilder med telefonen. Men faktumet är att man inte har kamera med sig då man geocachar, för man vet aldrig var man måste ta sig fram.
<3 : Madde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar